¨

Dagarna gick som vanligt och skolan var alltid lika tråkig. Det kändes som om var enda dag i skolan upprepades av gårdagens skoldag. Tänk på pappa, Alice och alla andra som hade gått igenom det här hur många gånger som helst. Jag, mamma och Jacob var fortfarande nybörjare.

Pappa, mamma jag och Jacob åkte hem från skolan i pappas bil den här gången. Han stannade vid en bensinmack för att tanka bilen.
När han hade tankat klart så började han köra hemåt igen. Jacob hade funderat på att köpa en egen bil för dom pengar han hade sparat under de senaste sex åren. Han och pappa skulle gå och kolla på bilar efter att han hade släppt av oss. Jag tyckte att Jake skulle spara pengarna till annat för vi hade ganska många bilar, men han sa bara att han hade gått om pengar.

Pappa släppte av oss och han och Jacob åkte iväg. Jasper och Alice hade kommit hem före oss eftersom vi var tvungna att tanka bilen. Alice satt på soffkanten med en tom blick. Alla förstod vad den blicken betydde - framtid.
“Alice, vad såg du?“, frågade mamma lugnt.
“Åh, det var bara Charlie som tänker ringa om exakt två sekunder“. Och så ringde telefonen. Charlie hade inte ringt på länge. Men han och mamma brukade mejla till varandra då och då. Han kanske hade bestämt sig för att ringa den här gången.
“Jag tar det!“, sa jag och flög genom vardagsrummet till köket där telefonen låg.
“Hallå, det är Nessie“, svarade jag.
Det var tyst en lång stund. Till slut svarade han.
“Renesmee, är det du?“
“Ja det är jag. Hej morfar“, sa jag och flinade. Ett flin som han såklart inte kunde se.
“Oj, det låter som om du har vuxit! Hur gammal är du nu? “, frågadee han.
“Är du säker på att du vill veta?“
“Eh, nej , glöm det.“, sa han och svalde. “Eh, är Bella där?“
“Ja, hon är här, vänta ett ögonblick.“
Mamma kom fram till mig och tog telefonen ur min hand och pressade den mot örat.
“Hallå?“, svarade hon med sin vackra röst.
Jag lyssnade inte mer utan gick tillbaka till vardagsrummet där jag hörde Jacob och Pappa.
“Är ni redan hemma?“, undrade“ jag.
“Det fanns inga fina bilar där vi letade“, sa Jacob och ryckte på axlarna.
“Vi letade i fem olika bilaffärer, men Jacob nöjde sig inte med en enda“, inflikade pappa.
“Vem pratar Bella med?“, frågade Jacob.
“Charlie.“, svarade Alice som fortfarande satt kvar på soffkanten.
“Jacob, kan du komma!“, ropade mamma från köket.
Jacob gjorde som hon sa och jag följde efter.
“Billy vill prata med dig.“, sa mamma och räckte telefonen till Jacob.
Billy måste säkert ha varit hemma hos Charlie och jag kunde höra andra röster där också. Det var säkert några av Jacobs flockbröder som också hade kommit.
Jacob började bli mer annorlunda än han var från början när han blev vampyr. Men hans hjärta började slå saktare när han är varulv på dagarna. När det är dag försöker han skifta till varulv men det går inte. Carlisle har en teori. Han tror att Jacob håller på att bli hel vampyr. Att han sakta förlorar sin förmåga att kunna skifta form. Jacob tyckte att det är bättre på ett sätt, att inte behöva vara två personer på två olika tillfällen. Men jag såg i hans blick att han var ledsen.
Dom pratade i telefonen i över en timme. Sedan lade dom på. Dagen närmade sig sitt slut, och imorgon var det skola. Jag gick upp till mitt rum och kastade mig på sängen. Jag blundade även fast jag inte kunde sova.


Jag och Jacob var på väg hem från skolan i min nya bil. Alla andra skulle jaga idag. Jacob hade jagat igår, och jag skulle jaga senare idag. Det var Jake som fick köra den här gången eftersom han insisterade. Han parkerade bilen utanför garaget och klev ut. Inne från huset hörde jag en annorlunda, skarp röst. Den var bekant, jag mindes att jag hade hört den någonstans förut, men mindes inte vart och när. Jag hörde några som skrattade, det lät som mamma och Esme. Jag bestämde mig för att ta reda på vem som egentligen var där inne.
Jag tog ett enda steg in i det stora rummet och stelnade sedan till, av förvåning. Jag kisade med ögonen som om jag såg dåligt. Men sedan såg jag vart den bekanta rösten kom ifrån.
“Nessie!” , ropade den bekanta rösten när jag kom in.
“Nahuel!“, ropade jag, gick fram till honom och kramade om honom. “Vad gör du här? Vad kul att få se dig!“
“Tja, jag tänkte att det var länge sen så jag tänkte komma och hälsa på.“, sa han med ett belåtet leende. Sist jag hade sett honom var när jag var bara några månader och han hade kommit för att bevisa för volturi att han inte var något hot.
Men hur visste han att vi hade flyttat hit? Till New Hampshire.
“Alice hade sett honom komma till vårt gamla hus i Forks, men innan han hann göra det så kontaktade hon honom och berättade var vi befann oss.“, svarade pappa efter att ha läst mina tankar.
“Juste, jag höll på att glömma.“, sa han och stack ner sin hand i sin högra byxficka. Han drog upp en liten svart, satin ask och höll den framför mig. “Grattis på födelsedagen, Renesmee.“, sa han och flinade.
Varje gång när han kollade på mig såg han djupt in i mina ögon. Och jag kunde inte motstå att kolla tillbaka. Det kändes som om man blev fången i hans blick. Jag kunde inte slita bort mig från hans ögon om inte han tittade bort först.
“Men… Hur visste du…?“ , nästan stammade jag.
Han sa ingenting utan gav mig den svarta asken så att jag kunde ta emot den.
“Öppna bara“, sa han och kollade in i mina ögon.
Jag lyfte det lilla locket från asken och där låg det ett halsband, med en smal guldkedja och en berlock som det stod “Renesmee“ på, skrivet med skrivstil.
Jag spärrade upp ögonen och gapade med munnen.
“Du hade inte behövt…“, försökte jag att säga, men istället så hyschade han mig. Han tog halsbandet ur mina händer och ställde sig bakom mig. Jag lyfte upp håret med händerna så att han skulle kunna sätta fast halsbandet runt min hals.
Jag hörde någon skratta lite lågt - pappa. Jag sneglade på honom och han sneglade på Jacob som blängde på honom.
Jag hörde Jacobs andhämtning bli snabbare och tyngre. Med min snabba hjärna uppfattade jag genast vad som var problemet. Jacob var avundsjuk.
Jag sneglade på Nahuel, som också hade märkt det, men han verkade inte bry sig ett dugg.
“Tycker du om det?“, sa han och borrade in sin blick i mig.
“Jag älskar det! Tack det var så snällt av dig.“
Han sa inget mer utan bara log. Jag började känna den brännande känslan i halsen och insåg att jag måste jaga.´
“Eh, jag måste nog jaga nu.“
Jag tänkte fråga om Nahuel fortfarande skulle vara kvar om jag gick iväg en liten stund…
“Jag följer med dig“, sa han snabbt, precis efter mig. Som om han hade väntat på att jag skulle säga det.
Men jag fick i alla fall svaret på min fråga som jag hade tänkt fråga.
Ur ögonvrån såg jag hur Jake höll på att explodera av ilska.

När vi var ute i skogen och hade jagat klart började vi gå hemåt, i mänsklig takt. När vi hade jagat hade jag märkt hur han iakttog mig. Han vände blicken mot varenda rörelse jag gjorde. Vi gick tillbaka hemåt under tystnad.
“Hur går det med din gåva, Nessie? Jag menar, har du kvar den?“, sa han och bröt tystnaden till slut. Det var han som hade börjat gå i mänsklig takt och jag gjorde det också för att hålla samma takt.
“Ja, det har jag.“, sa jag och hoppade över en stor sten
“Kan du visa?“, sa han och hoppade efter mig. Han ställde sig framför mig och kollade djupt in i mina ögon på samma sätt som han hade gjort tidigare.
“Okej“. Jag höjde handen och lät den vila på hans kind. Jag visade honom några av de gamla minnena, när jag var liten och när han hade kommit för att stoppa Volturi.
Sedan visade inte jag något mer och drog åt mig handen.
“Har du någon gåva, Nahuel?“
“Ja, det har jag. Visste du inte det?“, sa han och verkade förbryllad.
“Nej, faktiskt inte. Vad är det du kan göra?“, frågade jag ivrigt.
“När jag ser en människa, eller en vampyr så vet jag allting om dom, bara sådär “, sa han och knäppte med fingrarna. “Eller, egentligen måste jag kolla dom djupt i ögonen, för att leta. Och efter det så vet jag allt.“
“Wow, schysst gåva du har.“, sa jag med en imponerande röst. “Vänta lite. Är det därför du alltid kollar mig i ögonen sådär?“.
Han tvekade lite innan han svarade.
“Ja, men inte bara därför.“, sa han och log.
Okej, jag förstod. Han kollade inte djupt in i mina ögon bara för att få fakta. Han ville kolla djupt in i mina ögon. Jag ville inte veta mer så jag bytte ämne.
“Vi borde nog gå tillbaka,dom kanske börjar undra.“, sa jag. Egentligen visste jag att ingen skulle vara orolig om vi kom lite senare än vanligt, men jag var tvungen att hitta på någon orsak, för jag ville tillbaka till Jacob.
Han nickade bara och började springa utan att vänta på mig. Men det var inga problem för mig, jag hann lätt ikapp.
När vi snart var framme såg jag Jacob kolla ut genom ett av fönstren med korslagda armar.

“Hej. Var är Jacob?“, frågade jag fast jag egentligen visste.
“Han väntar på dig i ditt rum“, sa mamma.
Jag nickade bara och flög upp för trapporna till den tredje våningen. Den tredje våningen var som vårt egna “hus“, för här låg mitt rum, Jacobs rum, mammas och pappas rum, ett gästrum och ett badrum. På våning fyra fanns det ett badrum och två sovrum, ett av dom var Emmetts och Rosalies och det andra var ett gästrum. Samma sak på våning två fast ett av rummen var Alices och Jaspers. Och på första våningen fanns ju köket, hallen, Esmes och Carlisles sovrum, Carlisles kontor och ännu ett badrum. Jag tyckte att alla badrummen och alla gästrum var onödiga, men Esme ville ha det såhär.

“Jaob?“, sa jag när jag stod vid dörröppningen. Han stod med ryggen mot mig med korslagda armar. Han rörde inte en fena.
“Jacob!“, ekade jag igen.
Han vände sig mot mig med en blick som var svår att förstå.
“Är det här vad du vill ha?“ frågade han och blev en exakt kopia av Nahuel med hjälp av sin förmåga.
“Va? Jacob, jag förstår inte vad du menar“. Jo jag förstod. Avundsjuka.
“Förstår du inte? Tror du att jag är blind? Tror du inte att jag ser vad han håller på med?“, sa han och blev Jacob igen. Hans röst blev högre och han verkade inte bry sig om att alla där nere kunde höra oss. Till och med Nahuel.
“Jacob, vi är bara vänner! Lugna ner dig!“
“Men jag såg hur han tittade på dig!“
“Okej, du tror mig inte, då vet inte jag vad jag ska göra.“, sa jag och vände mig om och tittade ner i golvet. “Jag älskar dig Jacob.“, viskade jag och sprang nerför trapporna och ut genom bakdörren.
“Nessie, vänta!“, hörde jag Jacob ropa bakom mig.
“Låt henne gå“, hörde jag  pappa säga.

Jag sprang det snabbaste jag kunde. Jag behövde vara ensam ett tag. De andra kunde följa min doft men jag hoppades att dom inte gjorde det. Att dom skulle låta mig vara ensam. Jag skulle komma tillbaka, men när vet jag inte. Om Jake inte tror mig, så vad ska jag göra? Jag ville inte återvända om han fortfarande skulle hålla på sådär. Om jag kunde gråta så skulle tårarna rinna ner i floder nu, men det kom ingenting.
Så jag sprang bort från huset, bort från staden, och bort från min familj.