kapitel 4 "sunlight"
Kapitel 4
NYKOMLING
Jag vaknade av det starka solljuset som sken in genom fönstret. Jag mindes ingenting om någon dröm. Konstigt. Jag brukar alltid drömma mardrömmar, men det verkar inte som om jag har drömt något. Sedan mindes jag gårdagen och att Jake hade sovit över. Jag böjde mig ner över sängen för att se om han låg kvar i madrassen nedanför mig. När jag kollade var madrassen tom. Sedan såg jag honom komma in i rummet.
"God morgon, sömntuta", sa han med ett brett flin. Han var redan påklädd och fixad.
"Hur mycket är klockan?", frågade jag, och min röst verkade inte ha vaknat upp än.
"Klockan är precis sex." Okej, då var det två timmar kvar tills jag skulle börja, men jag var inte trött längre så jag gick också upp. Jag bestämde mig för att ta en varm dusch så att jag skulle bli piggare.
"Så, hur var din natt?" , sa han och flinade.
"Eh, bra, antar jag."
"Jag sov riktigt skönt i alla fall." Varför frågade han så? Ville han något?
"Jag har pratat i sömnen igen, va?" Jag hade fortfarande problem med det. Jag blir aldrig tyst, och medans jag sover kan jag säga allt möjligt.
"Nej, inte vad jag hörde. Hurså?"´
"Jag brukar ju alltid prata i sömnen. Äh, du har säkert inte hört. Varför vaknade du så tidigt, förresten?"
"Jag måste ju hem, Bella. Jag har en egen skola att komma i tid till."
"Åh, juste." Mina tankar verkade sova fortfarande.
Alla lektioner flöt iväg, tills det var dags för biologin. Den lektionen var den tråkigaste och mest långsammaste lektion jag hade. Jag satt alltid ensam. Platsen där Edward suttit i var tom. ingen vågade sätta sig där eftersom dom trodde att jag skulle bli arg över att dom har suttit sig på min gamla pojkväns plats. Det hade Jess sagt till mig. Men jag ville inte att någon skulle vara rädd för mig, eller rädd för att ens sitta bredvid mig.
Lektionen började när Mr Banner kom in. Men när han kom in så var han inte ensam. Bakom honom gick det en vacker flicka som var ungefär lika lång som jag. Hon hade vackert, blont hår och vit hy.
Jag mindes att Edward pratat om en klan som hette Denali och om någon som hette Tanya. Och det var hon! Hon var definitivt en vampyr. Det ryckte till i mina mungipor, utan att jag ens visste varför.
"Det finns en plats ledig som du kan sitta på" sa Mr Banner och avbröt mina grubblerier. Han pekade på platsen som var tom bredvid mig. Edwards plats. Hon kom och satte sig bredvid mig och medans hon gick förbi mig såg jag hur hon drog efter andan och tog ett djupt andetag. Hon kände min doft. Edward hade också sagt att den klanen var "vegetarianer" så jag var inte så orolig. Jag måste få prata henne. Det skulle vara kul att få en ny vampyrvän som man kunde prata med. Hon skulle förstå. Plötsligt fick jag en tanke av lättnad, som om en hel tyngd av mig försvann.
"Hej. Jag är Bella", sa jag och log mot henne. Hon stirrade häpet på mig ett tag men sedan skakade hon på huvudet och sa:
"Är det du som är Bella? Edwards vän?", sa hon och hennes röst var så vacker.
"Ja.", hon visste i alla fall vem jag var.
"Åh, vad roligt att äntligen få se dig!", sa hon och kramade mig, och jag kramade henne tillbaka. "Var är Edward förresten?" , sa hon sen. Jag stirrade bara ner i bordet och kände att tårarna började komma.
"Han har åkt iväg", sa jag och hörde att rösten skar sig.
"Va? Har han åkt ensam?"
"Nej, hela hans familj."
"Åh, det var tråkigt att höra.", sa hon och en svag rynka bildades mellan hennes ögonbryn. "Vet du om att jag också är… allt det där?"
"Ja. Eller jag vet inte exakt vad du menar med allt, men jag känner till er hemlighet." , sa jag och torkade bort tårarna som hade hunnit rinna ner.
"Okej. Edward berättade förut hur gott du luktade och varför han inte kunde vara kvar i Forks. Det var därför han kom till oss, men vände sedan tillbaka. Nu förstår jag varför. Men ta det lugnt, jag har samma diet som han."
Dagen gick och jag och Tanya började prata om allt möjligt. Vi var noga med att ingen skulle höra oss när vi pratade om vampyrer. Hon var en jätte trevlig tjej, och jag var glad för att ha fått en ny vän som förstår allting. Hon berättade om hur länge dom hade känt Cullens och hur nära vänner dom var. Jag berättade också lite om mig och Edward, men när minnena började dyka upp kunde jag inte försätta mer, och det förstod hon.
När skolan äntligen var slut kom vi till parkeringen.
"Eh, skulle du kunna skjutsa mig? Jag har ingen bil ännu.", frågade hon, och jag kunde nog vara så säker på hur hon kom hit, men frågade inte.
"Okej visst. Var bor du då?"
"Nästan mitt emot dig." , sa hon och flinade. Det var hennes familj som hade köpt huset som var till salu!
"Vad roligt!" sa jag och hoppade runt nästan som ett litet barn och kramade henne, som om vi var bästisar. Hon log bara tillbaka och satte sig i passagerarsätet. Jag vred på nyckeln som satt i tändningslåset och morton startade. Sedan körde jag hemåt.
"Vad har hänt där?" sa hon och pekade på mitt ärr som James hade gett mig. Den måste ha synts medans jag körde. "Edward har väl inte…?"
"Nej!", sa jag och avbröt henne. "Naturligtvis inte.", och sen berättade jag allt om James och vad jag hade gjort.
"Oj, jag visste inte att du var så modig!", sa hon och lät förvånad.
"Ja, det visste inte jag heller. Men när jag trodde att det gällde min mamma kunde jag göra vad som helst."
"Jag förstår det. Och du var inte ett dugg rädd när Edward berättade för dig vad han var?"
"Det var faktiskt jag som kom på det. Jag sökte lite på internet och så för lite ledtrådar. Och jag var inte alls rädd att han skulle skada mig , och det förvånade honom."
"Så du lyckades lista ut allt själv?", sa hon och höjde sina vackra ögonbryn.
"Eh, nej faktiskt inte. Jag har en vän som heter Jacob som bor i La Push.", sa jag men tvekade lite. "Och han berättade en historia för mig om "de kalla", och då fick jag några ledtrådar.", fortsatte jag.
"Aha, okej" , sa hon och fick något fundersamt i blicken, och jag frågade inte vad hon tänkte på.
När vi var framme parkerade jag bilen på plats och vi båda gick ut.
"Hej då, Bella. Vi ses väl imorgon" sa hon och kramade mig. Sedan sprang hon i mänsklig takt hemåt - som bara låg några meter ifrån mitt hus.
"Tack för skjutsen!" , ropade hon bakom sig. Sedan gick hon in till sig och jag gick in till mig.
Allting verkade bara mycket enklare nu när Tanya var med mig. Hon hjälpte mig att läka mina sår, men egentligen skulle de aldrig läkas tills jag får träffa Edward igen. Hon var så lätt att prata med. Men varje gång jag pratade med henne så tänkte jag på att inte säga för mycket ifall det skulle väcka upp minnen som jag försökte glömma. Men även om jag inte hade känt henne särskilt länge så kände jag att jag kunde lita på henne. Och jag hoppades att hon kände samma sak för mig.
Dagarna gick, och veckan var på väg mot sitt slut. Det var äntligen lördag och det förvånade mig att Charlie var hemma.
"Ska du inte åka till Sue idag pappa?". Han tvekade först men sedan kom orden rinnande.
"Tja, jag tänkte spendera lite tid för att umgås med min dotter. Jag får alltid skuldkänslor när jag lämnar dig ensam bara så där." Stackars, pappa. Jag ville inte att han skulle få skuldkänslor på grund av mig.
"Pappa, du behöver inte känna dig tvungen att stanna hos mig. Jag är stor och klarar mig själv." Ja, jag kan också åka till London själv. Som jag snart skulle göra. Vilket påminde mig om att Tanya inte vet någonting om det, och snart måste jag nog ha mitt lilla möte med Laurent igen. " Förresten så har en ny familj flyttat in i huset mitt emot oss", sa jag för att byta ämne. Charlie visste säkert redan om det för att han är polischef, och då vet han allt som händer i Forks, i alla fall i den mänskliga världen.
"Ja, familjen Denali. Dom liknar faktiskt eh…Eh", sa han men avbröt sig sedan. Jag vet ändå vad han hade tänkt säga. Han hade tänkt säga att dom liknade Cullens. Men alla vampyrer liknar varandra på sätt och vis, deras vita glittrande hy, deras perfekta drag. Jag avbröt tankarna och återkom till mitt lilla samtal med Charlie.
"Dom är släktingar till Carlisle", ljög jag snabbt. Jag har aldrig varit en speciell bra skådespelare, men det här tror jag att han skulle gå på för att dom var så lika. Man skulle ändå kunna säga att de var kusiner, för dom hade varit vänner en lång tid. Cullens räknade dom som en i familjen.
"Åh. Jag trodde väl nästan det. Jag menar, jag borde ha kunnat räkna ut det själv." Man hörde alltid på Charlies röst att han var försiktig när han pratade med mig. Han var nog rädd för att han skulle säga något som skulle få mig att minnas den tiden. Men även om Charlie är försiktig med att inte nämna deras namn så finns dom där i mitt huvud hela tiden. Inget och ingen kan få mig att glömma dom. Charlie tyckte att det var dags att gå vidare, leva livet. En gång hade han sagt till mig hur han kände när mamma lämnade honom. Han hade sagt att han inte hade sovit på flera dagar, att han inte hade någon lust att äta, att han hade blivit förkrossad över att mamma hade tagit mig med sig. Han sa att hans hjärta blödde fortfarande, men att han måste gå vidare och det har han gjort.
"En av dom går i min klass.", sa jag och gick till köket för att dricka ett glas vatten.
"Jaha, vad bra att du har fått en ny vän.", sa han från vardagsrummet.
"Nu när vi pratar om det så…" , sa jag och tvekade mitt i meningen. "Jag och Tanya, som går i min klass tänkte gå ut lite.", sa jag medans jag kom in till vardagsrummet.
"Åh, okej, ha så kul." Han verkade missnöjd, kanske för att han hade avbokat en dejt för ingenting.
Jag gick ut till hallen, drog på mig jackan och öppnade ytterdörren.
"Hejdå, pappa!", ropade jag innan jag klev ut i den friska luften och stängde dörren bakom mig. Medans jag gick mot Tanyas hus öppnades ytterdörren innan jag ens hunnit komma fram.
"Hej, Bella!", ropade hon med sin vackra röst. Hon sprang fram till mig, i mänsklig takt, och kramade om mig.
"Hej, Tanya", sa jag medans hon höll om mig. Sedan släppte hon mig hastigt och ställde sig framför mig, skyddande.
"Tanya vad är det?", sa jag, men det kom inget svar. Hon stod framför mig som en staty av marmor. Varför hade hon reagerat så?
"Tanya, svara mig!", ropade jag i ett försök av att få ett svar. Istället morrade hon och intog någonting som liknade en anfallsposition.
Sedan hörde jag ljudet av en motorcykel. Ljudet kom närmare och på den satt Jacob.
