¨

"Har du pluggat till matteprovet Bella?", undrade Jess.
"Ja. Hur är det med dig då?". Jessica hade börjat förlåta mig för det som hände i Port Angeles. Och jag var glad för att hon äntligen hade börjat prata med mig igen.
"Klart att jag har. Fast jag känner mig ändå lite nervös."
"Det är du inte ensam om." Vi tystnade när Mr Varner började prata.
"Nu ska vi göra ett litet matteprov. När ni är klara får ni gå", sa han.
Jag tyckte inte att provet var så svårt fast att jag inte tyckte om matte. Det som kom på provet hade Edward redan lärt mig förut när vi skulle plugga tillsammans. Jag blev klar efter en stund och gick ut ur klassrummet. När skolan äntligen var slut åkte jag hem. När jag kom hem såg jag en svart bil parkerad utanför vårt hus.
"Jake!", tänkte jag för mig själv och lyste upp av glädje. Min bästavän var här. Jag stängde av motorn från pickupen och gick in i huset. Jag tog av mig jackan och klev in i vardagsrummet. Där satt Billy , Jacob och Charlie som kollade på någon match på teve.
"Bella!",sa Jacob med ett brett leende.
"Hej Jake. Hej Billy."
"Hej Bella", svarade Billy vänligt.
Jacob verkade inte så intresserad av matchen så jag frågade honom om han ville gå upp till mitt rum och naturligtvis kom han.
"Läget?", frågade han när vi hade kommit in i rummet. Jag satte mig på sängen och Jake lutade sig på mitt skrivbord.
"Bara bra. Hur är det med dig då Jake?".
"Bra." , sa han och log.
"Vad bra då. Du Jake…"
"Ja, Bella?"
"vad skulle du tycka om att jag blev en… en vampyr?"
"I helvete heller Bella! Är du helt knäpp?" , sa han och nu lät han arg. "Bella du får inte bli en vampyr!". Han skrek nästan.
"Shhhh! Charlie och Billy kan höra oss", viskade jag.
"Bella du får inte…" , började Jake. "Jag menar, det finns ju ändå ingen som kan göra dig till en blodsugare" , sa han och ryste." Tänk inte ens tanken Bella. Och om det är en av Cullens så bryter de vårat avtal."
"Jag vet det. Men det är ändå mitt liv och jag vill inte bli äldre och äldre! Du är ju också typ odödlig", sa jag och lät lite avundsjuk.
"Det inget jag har valt Bella. Man ska leva livet. Gå vidare. Om det är honom du tänker på så tror jag inte att han kommer tillbaka". Jag suckade tungt.
"Jag är ledsen Bella, men jag kan inte låta dig bli som han. Även om du blev det så vad skulle du säga till Charlie?".
"Jag vet. Men det är de jag håller på att tänka just nu. Jag är trött på mitt liv Jake!
Jag orkar inte leva utan Edward längre! Jag klarar det inte mer", snyftade jag.
"Jag finns här för dig Bella. Jag kommer aldrig att lämna din sida". Han kom fram till mig och satte sig bredvid mig på sängen. Jag lade armarna om honom och kramade honom hårt.
"Tack Jake. Det är för dig, mamma och Charlie som jag orkar leva. Jag älskar dig Jacob".
"Jag älskar dig också Bella", sa han och kysste mig på hjässan.
"Du, Jake…?"
"Ja, Bella?"
"Jag vill bara att du ska vara beredd. Om jag blir en…".
"Bella…", sa han och avbröt mig. Jag tystade honom innan han hann prata klart.
"Låt mig prata till punkt. Om jag någonsin hittar någon som kan göra mig till en vampyr så tänker jag ta den chansen. Jag orkar inte vänta".
Han ställde sig upp och gick mot dörren. "Jag kommer sakna dig , Bella" sa han och gick ut ur rummet och smällde igen dörren efter sig. Efter 2 minuter tittade jag ut genom fönstret och såg en svart bil köra iväg. Jakes svarta bil. Åh nej. Jag hade sårat min bästavän. Hur skulle jag nu stå ut med mitt liv? Det ända jag gör är att såra alla. En grej som jag aldrig glömmer är den dagen när jag sårade Charlie. Då när James var efter mig och jag var tvungen att fly. Jag hade sagt samma sak som min mamma hade sagt till Charlie när hon hade lämnat honom. Plötsligt fick jag en idé när jag tänkte på James. James, Laurent och Victoria. Jag ryste till när jag tänkte på Victorias namn. Victoria som hade försökt döda mig för att Edward dödade hennes James. Men Victoria hade flytt och James var död. Då återstod det bara en. Laurent. Han var den snälle svarthårige mannen. Han som hade förvarnat oss att James skulle spåra mig. Han kanske kunde göra mig till en vampyr. Men hur skulle jag kunna hitta honom? Jag suckade tungt och satte mig vid min gamla dator. Om jag blir vampyr måste jag också hitta familjen Cullen tänkte jag. Men hur skulle jag kunna hitta dom? Hur skulle jag kunna veta vart dom bodde? Sedan kom jag på att Carlisle är en doktor. Kanske om jag sökte hans namn på internet skulle det komma fram vilket sjukhus han jobbade på. Jag satte på datorn och öppnade internet. Sedan skrev jag hans förnamn och efternamn. Jag letade och letade. Till slut hittade jag det. Carlisle jobbade på ett sjukhus i London. Mina läppar formades till ett stort leende. Men jag måste åka dit. Men vad skulle jag säga till Charlie? Skulle han bli sårad igen om jag bara försvann sådär? Det vill jag verkligen inte.

"Bella?" ropade Charlie och knackade på dörren. Jag stängde fort av datorn och satte mig på sängen.
"Du kan komma in pappa". Dörren öppnades och han klev in. Han satte sig på sängen bredvid mig.
"Har du bråkat med Jacob?" frågade han och lät orolig. Han hade nog hört våra höga röster och dörren som smälldes igen från igår. Fast han hörde inte vad vi pratade om - vilket var bra.
"Jag vill helst inte prata om det pappa" sa jag och försökte dölja klumpen i halsen.
"Jaha" sa han och ställde sig upp. "Hoppas ni blir vänner igen då" sa han och gick ut ur rummet. Det började bli sent och jag började bli trött. Imorgon var det lördag och jag tänkte åka till La Push och prata med Jacob innan jag började leta efter Laurent . Jag släckte lampan och la mig i sängen. Mina ögonlock började bli tunga och efter en sekund somnade jag.
 Jag började drömma. Jag var i skogen. Jag var på den ängen jag och Edward brukade komma till. Sedan såg jag två människor stå och prata med varandra. Jag gick närmare för att se vilka det var. Det var Jacob och Edward. Plötsligt såg jag att Jacob var borta och istället stod det en brun stor varg framför Edward. Edward gjorde sig färdig för ett språng. De skulle börja bråka. Båda två sprang mot varandra.
"Nej Edward, Jake sluta!" skrek jag. Och efter bråkdelen av en sekund var de borta. De försvann. Edwards ansikte var så perfekt. Precis som jag mindes det. Det kändes så verkligt.
Och nu var jag ensam kvar på ängen. Precis som mitt liv skulle bli. Ensamt.

Jag vaknade av ett plötsligt ljud nerifrån. Jag satte mig upp i sängen och kände att tårarna började rinna i floder. Jag saknade honom så mycket att det gjorde ont i hjärtat varje gång jag tänkte på honom. Jag klev ur sängen, torkade tårarna och gick mot badrummet för att tvätta ansiktet.När jag var klar så gick jag nerför trappan för att se vad som hade hänt. När jag kom ner gick jag in till vardagsrummet för att se om ljudet kom därifrån. Men ingen var där inne. Sedan gick jag in till köket. Och där stod Charlie framför spisen. Det såg ut som om han skulle laga frukost.
"God morgon, gumman" sa han när jag stirrade på honom.
"Eh , god morgon pappa. Vad gör du?". Det var så ovanligt att han lagade frukost.
"Fixar bara lite frukost. Jag hinner tyvärr inte äta med dig, jag måste åka till jobbet".
"Redan?" klockan var bara elva på morgonen.
"Ja. Det är något vi poliser måste". Det lät som om han hade skuldkänslor för något. "Förlåt för att jag inte kan umgås med dig så mycket" sa han och suckade.
"Det är lugnt pappa. Jag kanske ska hälsa på Jake lite senare" sa jag och det gjorde ont i hjärtat när jag tänkte på att jag nog hade sårat honom.
"Är ni inte ovänner?" frågade Charlie och lät förvirrad.
"Nej. Han har säkert gått över det som hände igår" ljög jag.
"Vad var det som hände igår egentligen?"
"Jag har ju redan sagt att jag inte vill berätta. Han blev bara arg för en liten grej, men han har säkert gått över det" sa jag och ljög igen.
"Jaha. Okej då".
"När kommer du hem?" frågade jag.
"Tja, jag vet inte riktigt. Jag ska nog åka till Sue efter jobbet och se hur det går för henne"
"Okej. Du har varit där mycket dom senaste månaderna" , sa jag och flinade. Tänk om dom hade något på gång? Det skulle vara bra för båda två, att de inte känner sig ensamma längre.
"Jag gillar henne." sa Charlie och jag såg att han började rodna lite. "Och det är inte på det sättet Bella. Det är synd om henne". Det var faktiskt synd om Sue. Hennes man Harry har dött nyligen.
"Här har du dina ägg, Bella" , sa han.
"Tack" sa jag och satte mig på en stol vid köksbordet.
"Dags för mig att gå då" sa Charlie och gick ut från köket.
"Hejdå, pappa!" ropade jag efter honom. När han gick ut och stängde dörren bakom sig blev allt tyst. När jag var klar med äggen så gick jag upp till mitt rum och tog på mig några lätta kläder. Sen gick jag ut till pickupen och satte mig i den. Jag startade motorn och började köra.
När jag kom fram till reservatet parkerade jag bilen nära Jakes hus. Han hörde säkert att jag hade kommit. Jag stängde av motorn och klev ur bilen. Jag gick mot det lilla huset och dörren öppnades innan jag hann fram.
"Hej, Bella!" ropade Billy från dörren.
"Hej, Billy. Är Jacob hemma?" frågade jag och han förstod nog att jag ville prata med honom för vårt lilla bråk som vi hade igår.
"Nej det är han inte" sa han vänligt. "Han är vid stranden".
"Jaha. Okej, då går jag väl dit då. Tack Billy"
"Ingen orsak, Bella" sa han och log. Jag log tillbaka och gick sedan mot stranden. Huset låg nära stranden så jag behövde bara gå en bit. Medans jag gick började jag tänka på hur mitt liv skulle förändras om jag bara blev en vampyr och hittade Edward. Men tänk om…han inte ville ha mig längre? Det var ju därför han hade lämnat mig. Tror jag. Men tänk om han fortfarande älskar mig? Jag vill aldrig ha någon annan en Edward. Mina känslor för honom skulle aldrig förändras. Jag skulle aldrig glömma honom och hans underbara familj. Det var inte bara Edward som jag saknade. Jag saknade också Alice. Det känns som om jag är helt tom inuti. Som om det tog allting med sig när dom lämnade mig. En del av mig försvann när de försvann. Men nu när jag har hittat dom ska jag aldrig kasta bort chansen att träffa dom igen. Men jag måste komma på något att säga till Charlie. Men problemet var vad jag skulle hitta på. Skulle jag säga sanningen? Att jag hade hittat Cullens och tänkte åka dit? Nej. Han skulle verkligen inte låtit mig åka. Speciellt inte ensam. Han skulle nog vara rädd att jag skulle bli sårad igen. Men jag vill ändå inte såra Jake. Min underbara kompis. Fast jag skulle väl bli tvungen att göra det. Men tänk om han berättade sanningen till Charlie? Tänk om han blev så arg att han skulle göra det? Nej, sån är inte Jake. Jag måste säga till Jake att han får inte berätta det för någon. Han måste lova mig det. Nu var jag närmare stranden och såg Jake sitta ensam på en av klipporna. Han såg mig, tittade på mig och suckade sedan. Han såg verkligen dyster ut. Jag måste säga att jag har hittat dom och tänker åka dit.

Så det var slutet på kapitel 1, hoppas ni tyckte om den! Jag orkade inte läsa igenom så det kanske finns lite stav fel! Nästa kapitel är ännu bättre :).