Kapitel 2 "Sunlight"
KAPITEL 2
Jag satte mig på klippan bredvid honom och han var helt tyst, som om han inte ens märkt att jag satte mig bredvid honom.
"Hej" sa jag för att bryta tystnaden. Han verkade inte arg , utan ledsen och dyster. Han svarade inte så jag var bara tvungen att fråga honom om han inte tänker prata med mig.
"Tänker du ignorera mig?" frågade jag.
"Nej". Sa han utan att röra en min.
"Är du arg på mig?", undrade jag. Han vände sitt huvud och tittade på mig.
"Bella, jag vill bara inte förlora dig" sa han sedan.
"Du kommer inte förlora mig, Jake. Jag älskar dig och skulle aldrig kunna såra dig med flit".
"Jag är bara rädd att du kommer att försvinna på något sätt".
"Jake, jag måste prata med dig"
"Okej" sa han och lät orolig.
"Jag har hittat Cullens"
"Va? Har dom kommit tillbaka?" sa han och lät både arg och förvånad.
"Nej, nej. Dom har inte kommit tillbaka. Jag vet bara var dom bor just nu"
"Och hur vet du det? Har du haft kontakt med dom på sistone?!"
"Nej, Jake ta det lugnt!". Jag var tvungen att lugna ner honom innan han fick ett utbrott.
"Åh", sa han och lät lugnad.
"Jag sökte på internet och såg att Carlisle jobbade på ett sjukhus i London. Och jag tänker åka dit. Jag vet inte när…"
"Va?! Ska du åka till London?!" sa han och avbröt mig mitt i en mening.
"Ja. Jag måste!"
"Och hur har du tänkt att det ska gå till?"
"Jag vet inte riktigt. Jag måste tänka ut något att säga till Charlie. Men Jake, lova mig att inte säga något till någon!"
"Okej, okej , jag lovar, men du vet att när jag är varulv kan jag inte ha mina tankar ifred".
"Bra, men försök att inte tänka på det. Och flippa inte ut nu, men jag vet vem som kan göra mig till en vampyr" sa jag sedan.Han ryste till vid ordet vampyr.
"Bella , sluta prata om det där. Du får inte…"
"Snälla, tyst Jacob. Jag vet en man som är Cullens vän som brukar vara i Forks. Han heter Laurent och jag träffade honom förra året".
"Bella, du får inte!"
"Jake, det räcker! Det är mitt liv och det är jag som bestämmer över det!", jag började bli arg på att han alltid skulle klaga på vad jag än sa. Jag ställde mig upp på klippan och började prata riktigt högt.
"Jake, sluta klaga på allt jag gör! Jag klagar inte på allt du gör. Snälla Jake, förstör inte vår vänskap bara för att jag vill…" sa jag och tappade balansen. Jag föll ner från klippan och landade i vattnet. Jag hörde någon skrika mitt namn. Sen blev allt tyst. Srömmen var stark och jag hade inte kraft nog att simma. Jag sjönk ner djupare och djupare i vattnet, allt blev suddigare och suddigare, sedan blev allt svart. Jag såg ingenting. Sedan såg jag honom. Jag såg Edward, och han höll mig i handen. Han log mot mig och kysste min hand.
"Bella…?" hörde jag någon säga. Jag antar att det var Jacob.
"Jake… är det du? Var är jag?" sa jag medan mina ögon klarnade. Sedan märkte jag att jag låg i en okänd säng. Jag tittade mig omkring och då såg jag att det var ett sjukhus. Typiskt mig. Men hur hade jag hamnat här? Och varför kände jag mig yr?
"Jake, vad hände?" frågade jag. Min röst var så låg att den hördes knappt.
"Åh, minns du ingenting?"
"Bara när vi satt och pratade på klippan. Och att jag började prata högt."
"Du började bli arg och ställde dig upp. Sedan ramlade du ner i havet. Och du slog huvudet i någonting hårt. Jag hoppade i och räddade dig."
"Åh", sa jag och kollade runt. Det var bara jag och Jacob i rummet.
"Mår du bra Bella?" frågade han.
"Ja. Fast jag har lite ont i huvudet. Förlåt för att jag skrek åt dig Jake"
"Du behöver inte be om ursäkt, Bella. Du har rätt, det är ditt liv och jag ska inte lägga mig i".
"Jake, jag kommer fortfarande att vara samma Bella. Du vet inte hur ont jag får i hjärtat när jag skriker åt dig eller när jag sårar dig. Det är bara det att jag inte orkar lida mer. Därför måste jag åka", sa jag och jag såg hur ledsen han blev.
"Okej, om det är vad du verkligen vill så ska jag inte stå i vägen" sa han och reste sig upp.
"Nej, snälla gå inte Jake"
"Jag kommer tillbaka. Jag måste bara gå och berätta för Charlie att du är vaken" sa han, och han verkade inte glad.
"Vad har du sagt till Charlie om det här?"
"Jag sa bara att vi satt på klippan och pratade och när vi var på väg ner från klippan halkade du.
"Åh, okej, tack Jake". Sen gick han ut ur rummet och jag var ensam kvar. Jag började tänka på att jag hade sett Edward när jag hade svimmat. Och vi var tillsammans. Men varför hade jag sett honom? Jag kanske börjar bli galen utan hans närhet. Och därför måste jag åka. Om jag berättar för Charlie att jag ska åka och hitta Edward skulle han inte låta mig, för att jag hade mått så dåligt sen han hade lämnat mig och det var Charlie arg för. Men om jag sa att jag skulle träffa Alice? Hm. Det kanske skulle kunna gå. Plötsligt öppnades dörren och Charlie steg in.
"Hej, gumman" sa han och log.
"Hej pappa"
"Hur mår du?"
"Jag mår bra. När kan jag åka hem?" sa jag.
"Snart. Troligtvis idag".
"Okej". Dörren öppnades och en sjuksköterska som in.
"Hur är det med huvudet?" frågade hon vänligt.
"Bara bra. Kan jag få åka hem nu?" frågade jag ivrigt.
"Varför har du så bråttom, Bella?" frågade Charlie.
"Åh, jag har inte bråttom. Jag vill bara hem".
"Du kan göra dig redo nu om du vill gå hem. Det är okej" sa sjuksköterskan och log mot mig och Charlie.
"Ja, jag vill gärna åka hem nu" sa jag och satte mig upp i sängen. Sjuksköterskan hjälpte mig upp ur sängen och gav mig mina kläder som hade torkat. Jag gick in i en toalett och tog av mig sjukhuskläderna jag hade fått av dom. Jag tog på mig mina kläder och gick ut ur toan. Charlie var inte i rummet längre så jag gick ut till väntrummet och där satt han. Sedan gick vi ut från sjukhuset och satte oss i Charlies polisbil.
"Vart tog Jake vägen?" frågade jag när Charlie hade börjat köra.
"Han var tvungen att gå hem. Bella hur kunde du ramla, varför var du inte försiktig?"
"Förlåt pappa, det är typiskt mig att jag ska ramla. Men det var också halt på klippan".
"Varför var ni tvungna att sitta på en klippa och varför ramlade inte Jacob då?"
"Jag vet väl inte. Han kanske inte är lika klumpig som jag"
"Gör bara inget sådant igen, Bella".
"Jag ska försöka", sa jag och tittade ut genom fönstret. Vi var snart framme och det hade börjat regna. Charlie skulle nog inte låta mig åka till skolan på ett par dagar för att sjuksköterskan hade sagt att jag måste vila. Men det här blev ju en bra plan. Medans Charlie var på jobbet och jag hemma så skulle jag kunna gå ut och leta efter Laurent. Och när jag väl har hittat honom och han gör mig till en vampyr så skulle jag bli blek. och Charlie skulle nog inte undra för han skulle säkert tro att det var för att jag hade ramlat. Men jag kommer också ihåg att Edward hade berättat för mig att nyfödda vampyrer har klarröda ögon. Så innan jag blir vampyr måste jag åka in till stan och köpa kontaktlinser. Nu måste jag bara komma på vad jag skulle säga till Charlie om att åka till London. Fast jag orkar inte att tänka på det nu. Jag har för ont i huvudet för att kunna göra det. Jag slog mig säkert ganska hårt. Dumma klippa tänkte jag.
Charlie parkerade bilen utanför vårt hus och jag klev ut ur bilen. Sedan gick jag in i huset och tog av mig skorna och jackan. Sen gick jag uppför trappan och in på mitt rum. Jag gick mot sängen och vände mig sedan om. Där, bakom dörren stod Jacob och flinade.
"Jake, vad gör du här? Du skrämde mig" sa jag och satte mig på sängen.
"Jag sa ju att jag skulle komma tillbaka"
"Och du är inte… arg?"
"Nej. Varför skulle jag vara det?"
"För att…" var det ända jag hann säga tills han avbröt mig.
"Snälla Bella, ta inte upp det där igen. Jag orkar inte mer"
"Åh, okej" , sa jag och grimaserade för att jag hade ont i huvudet.
"Bella, är du okej?"
"Ja, jag fick bara lite ont i huvudet, det är allt"
"Vill du att jag ska gå?"
"Nej, nej absolut inte!"
"Okej, jag kan väl stanna ett tag till", sa han och log. "Så, har du kommit på någon bra plan?"
"Ja, det har jag faktiskt, fast inte hela"
"Vad har du kommit på då?"
"Att jag först måste köpa kontaktlinser för jag kommer att få röda ögon då, och Charlie får inte märka något. Och sen kommer jag också att bli blek. Men Charlie kommer nog tro att det beror på det som hände idag"
"Åh, bra plan" sa han och verkade imponerad.
"Jag vet. Du Jake , du vet väl att jag kommer komma tillbaka?" sa jag.
"Men tänk om du inte gör det? Tänk om du har saknat honom så mycket att du stannar kvar?"
"Jag lovar att jag kommer komma tillbaka, Jake".
Han tittade upp på mig och kom och satte sig bredvid mig på sängen. Han tog mitt ansikte mellan sina händer och smekte min kind.
"Jag älskar dig, Bella, och kommer alltid att göra det" sa han och pressade sina varma läppar mot mina. Jag besvarade inte kyssen för att jag ville inte såra honom. Jag försökte putta bort honom men han var så stark så det hjälpte inte. Han märkte det och avslutade kyssen.
"Jake, vad gör du?" frågade jag när jag hade kommit loss från hans grepp.
"Jag är kär i dig Bella. Jag vet att du inte känner på samma sätt, men jag vill bara att du ska veta att du har alternativ"
"Jake, jag vill inte ha några alternativ, snälla"
"Jag kommer inte att ge upp, Bella"
"Jag älskar dig Jacob, men inte på det sättet och jag vill inte att du ska missförstå någonting. Jag vill inte vara den som sårar dig"
"Förlåt" sa han och tittade bort.
"Jake, det gör ingenting, gör bara inte om det, snälla. Du kommer alltid att vara min bästavän, även om jag är människa, och även om jag blir vampyr."
"Jag ville bara kyssa dig en gång innan du åker iväg", sa han och suckade.
"Jag sa ju att jag kommer komma tillbaka, Jake"
"Ja, men då har du säkert Cullens med dig också" sa han och ryste till.
"Jag tror nog inte det, Jake. Jag tror inte att de kommer komma tillbaka" sa jag och kände att jag började få tårar i ögonen.
"Men varför åker du dit då? Då kommer du bara bli ännu mer sårad"
"Jag måste bara få se deras ansikten igen…"
"Men har du inga foton av dom som du kan se, eller så syns dom inte på bilder?"
"Jake, det där är bara en myt. Och nej jag har inga bilder. Edward tog dom så att jag skulle kunna glömma bort dom. Han lovade att de skulle vara som om de aldrig har existerat" sa jag och tårarna började rinna.
"Jag skulle aldrig göra något sådant mot dig, Bella", sa han och torkade mina tårar. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och mina ögonlock började bli tunga. Och i nästa sekund somnade jag.
På morgonen när jag vaknade så låg jag i sängen och mitt täcke hade ramlat ner på golvet. Jacob hade såklart åkt hem för han behövde också sova. Jag ställde mig upp och gick mot fönstret för att se hur vädret var idag. Jag drog upp persiennerna och tittade ut genom rutan. Det regnade fortfarande. Vädret var sällan så fint här i Forks, så jag var inte förvånad. Jag såg också att Charlies bil inte var där så han hade väl åkt till jobbet. Jag vände mig om och gick mot dörren. Där hängde det en liten lapp som det stod någonting på. Jag drog bort lappen från dörren och började läsa.
Jag är på jobbet. Om det är någonting så ring mig. Jag kanske
kommer hem lite senare än vanligt, ska hälsa på Sue!
Frukosten är klar och ligger på bordet.
Charlie.
Så var kapitel 2 slut, som sagt jag har inte läst igenom så det kan finnas några fel! Hoppas ni tyckte om den :)
Gud Vad Bra!!!!
Den är jättebra!
Den är skit bra! Jätte fint skrivet, längtar till nästa kapitel :)
Rösta jätte gärna på mig i TLDs spotlight tävling!
http://taylorlautnerdaily.blogg.se/2010/march/finalisterna.html
Hej! Skulle vara jätte kul om du ville rösta på mig här: http://taylorlautnerdaily.blogg.se/2010/march/finalisterna.html#comment
Jättebra skrivet! Känns bara som om att du måse fånga karaktärerna lite bättre. Liksom stärka deras sätt att vara på. Tex är Jacob mycket envisare och mer bestämd, Bella är mera tankspridd och klok... Kanske bara är för att jag är så van på det sättet Meyer skriver på.
Så lite mer detaljerat och starkare ''drag''. Men som sagt jättebra skrivet! Ser framemot att läsa nästa kapitel (:
