kapitel 4 "sunlight"
Kapitel 4
NYKOMLING
Jag vaknade av det starka solljuset som sken in genom fönstret. Jag mindes ingenting om någon dröm. Konstigt. Jag brukar alltid drömma mardrömmar, men det verkar inte som om jag har drömt något. Sedan mindes jag gårdagen och att Jake hade sovit över. Jag böjde mig ner över sängen för att se om han låg kvar i madrassen nedanför mig. När jag kollade var madrassen tom. Sedan såg jag honom komma in i rummet.
"God morgon, sömntuta", sa han med ett brett flin. Han var redan påklädd och fixad.
"Hur mycket är klockan?", frågade jag, och min röst verkade inte ha vaknat upp än.
"Klockan är precis sex." Okej, då var det två timmar kvar tills jag skulle börja, men jag var inte trött längre så jag gick också upp. Jag bestämde mig för att ta en varm dusch så att jag skulle bli piggare.
"Så, hur var din natt?" , sa han och flinade.
"Eh, bra, antar jag."
"Jag sov riktigt skönt i alla fall." Varför frågade han så? Ville han något?
"Jag har pratat i sömnen igen, va?" Jag hade fortfarande problem med det. Jag blir aldrig tyst, och medans jag sover kan jag säga allt möjligt.
"Nej, inte vad jag hörde. Hurså?"´
"Jag brukar ju alltid prata i sömnen. Äh, du har säkert inte hört. Varför vaknade du så tidigt, förresten?"
"Jag måste ju hem, Bella. Jag har en egen skola att komma i tid till."
"Åh, juste." Mina tankar verkade sova fortfarande.
Alla lektioner flöt iväg, tills det var dags för biologin. Den lektionen var den tråkigaste och mest långsammaste lektion jag hade. Jag satt alltid ensam. Platsen där Edward suttit i var tom. ingen vågade sätta sig där eftersom dom trodde att jag skulle bli arg över att dom har suttit sig på min gamla pojkväns plats. Det hade Jess sagt till mig. Men jag ville inte att någon skulle vara rädd för mig, eller rädd för att ens sitta bredvid mig.
Lektionen började när Mr Banner kom in. Men när han kom in så var han inte ensam. Bakom honom gick det en vacker flicka som var ungefär lika lång som jag. Hon hade vackert, blont hår och vit hy.
Jag mindes att Edward pratat om en klan som hette Denali och om någon som hette Tanya. Och det var hon! Hon var definitivt en vampyr. Det ryckte till i mina mungipor, utan att jag ens visste varför.
"Det finns en plats ledig som du kan sitta på" sa Mr Banner och avbröt mina grubblerier. Han pekade på platsen som var tom bredvid mig. Edwards plats. Hon kom och satte sig bredvid mig och medans hon gick förbi mig såg jag hur hon drog efter andan och tog ett djupt andetag. Hon kände min doft. Edward hade också sagt att den klanen var "vegetarianer" så jag var inte så orolig. Jag måste få prata henne. Det skulle vara kul att få en ny vampyrvän som man kunde prata med. Hon skulle förstå. Plötsligt fick jag en tanke av lättnad, som om en hel tyngd av mig försvann.
"Hej. Jag är Bella", sa jag och log mot henne. Hon stirrade häpet på mig ett tag men sedan skakade hon på huvudet och sa:
"Är det du som är Bella? Edwards vän?", sa hon och hennes röst var så vacker.
"Ja.", hon visste i alla fall vem jag var.
"Åh, vad roligt att äntligen få se dig!", sa hon och kramade mig, och jag kramade henne tillbaka. "Var är Edward förresten?" , sa hon sen. Jag stirrade bara ner i bordet och kände att tårarna började komma.
"Han har åkt iväg", sa jag och hörde att rösten skar sig.
"Va? Har han åkt ensam?"
"Nej, hela hans familj."
"Åh, det var tråkigt att höra.", sa hon och en svag rynka bildades mellan hennes ögonbryn. "Vet du om att jag också är… allt det där?"
"Ja. Eller jag vet inte exakt vad du menar med allt, men jag känner till er hemlighet." , sa jag och torkade bort tårarna som hade hunnit rinna ner.
"Okej. Edward berättade förut hur gott du luktade och varför han inte kunde vara kvar i Forks. Det var därför han kom till oss, men vände sedan tillbaka. Nu förstår jag varför. Men ta det lugnt, jag har samma diet som han."
Dagen gick och jag och Tanya började prata om allt möjligt. Vi var noga med att ingen skulle höra oss när vi pratade om vampyrer. Hon var en jätte trevlig tjej, och jag var glad för att ha fått en ny vän som förstår allting. Hon berättade om hur länge dom hade känt Cullens och hur nära vänner dom var. Jag berättade också lite om mig och Edward, men när minnena började dyka upp kunde jag inte försätta mer, och det förstod hon.
När skolan äntligen var slut kom vi till parkeringen.
"Eh, skulle du kunna skjutsa mig? Jag har ingen bil ännu.", frågade hon, och jag kunde nog vara så säker på hur hon kom hit, men frågade inte.
"Okej visst. Var bor du då?"
"Nästan mitt emot dig." , sa hon och flinade. Det var hennes familj som hade köpt huset som var till salu!
"Vad roligt!" sa jag och hoppade runt nästan som ett litet barn och kramade henne, som om vi var bästisar. Hon log bara tillbaka och satte sig i passagerarsätet. Jag vred på nyckeln som satt i tändningslåset och morton startade. Sedan körde jag hemåt.
"Vad har hänt där?" sa hon och pekade på mitt ärr som James hade gett mig. Den måste ha synts medans jag körde. "Edward har väl inte…?"
"Nej!", sa jag och avbröt henne. "Naturligtvis inte.", och sen berättade jag allt om James och vad jag hade gjort.
"Oj, jag visste inte att du var så modig!", sa hon och lät förvånad.
"Ja, det visste inte jag heller. Men när jag trodde att det gällde min mamma kunde jag göra vad som helst."
"Jag förstår det. Och du var inte ett dugg rädd när Edward berättade för dig vad han var?"
"Det var faktiskt jag som kom på det. Jag sökte lite på internet och så för lite ledtrådar. Och jag var inte alls rädd att han skulle skada mig , och det förvånade honom."
"Så du lyckades lista ut allt själv?", sa hon och höjde sina vackra ögonbryn.
"Eh, nej faktiskt inte. Jag har en vän som heter Jacob som bor i La Push.", sa jag men tvekade lite. "Och han berättade en historia för mig om "de kalla", och då fick jag några ledtrådar.", fortsatte jag.
"Aha, okej" , sa hon och fick något fundersamt i blicken, och jag frågade inte vad hon tänkte på.
När vi var framme parkerade jag bilen på plats och vi båda gick ut.
"Hej då, Bella. Vi ses väl imorgon" sa hon och kramade mig. Sedan sprang hon i mänsklig takt hemåt - som bara låg några meter ifrån mitt hus.
"Tack för skjutsen!" , ropade hon bakom sig. Sedan gick hon in till sig och jag gick in till mig.
Allting verkade bara mycket enklare nu när Tanya var med mig. Hon hjälpte mig att läka mina sår, men egentligen skulle de aldrig läkas tills jag får träffa Edward igen. Hon var så lätt att prata med. Men varje gång jag pratade med henne så tänkte jag på att inte säga för mycket ifall det skulle väcka upp minnen som jag försökte glömma. Men även om jag inte hade känt henne särskilt länge så kände jag att jag kunde lita på henne. Och jag hoppades att hon kände samma sak för mig.
Dagarna gick, och veckan var på väg mot sitt slut. Det var äntligen lördag och det förvånade mig att Charlie var hemma.
"Ska du inte åka till Sue idag pappa?". Han tvekade först men sedan kom orden rinnande.
"Tja, jag tänkte spendera lite tid för att umgås med min dotter. Jag får alltid skuldkänslor när jag lämnar dig ensam bara så där." Stackars, pappa. Jag ville inte att han skulle få skuldkänslor på grund av mig.
"Pappa, du behöver inte känna dig tvungen att stanna hos mig. Jag är stor och klarar mig själv." Ja, jag kan också åka till London själv. Som jag snart skulle göra. Vilket påminde mig om att Tanya inte vet någonting om det, och snart måste jag nog ha mitt lilla möte med Laurent igen. " Förresten så har en ny familj flyttat in i huset mitt emot oss", sa jag för att byta ämne. Charlie visste säkert redan om det för att han är polischef, och då vet han allt som händer i Forks, i alla fall i den mänskliga världen.
"Ja, familjen Denali. Dom liknar faktiskt eh…Eh", sa han men avbröt sig sedan. Jag vet ändå vad han hade tänkt säga. Han hade tänkt säga att dom liknade Cullens. Men alla vampyrer liknar varandra på sätt och vis, deras vita glittrande hy, deras perfekta drag. Jag avbröt tankarna och återkom till mitt lilla samtal med Charlie.
"Dom är släktingar till Carlisle", ljög jag snabbt. Jag har aldrig varit en speciell bra skådespelare, men det här tror jag att han skulle gå på för att dom var så lika. Man skulle ändå kunna säga att de var kusiner, för dom hade varit vänner en lång tid. Cullens räknade dom som en i familjen.
"Åh. Jag trodde väl nästan det. Jag menar, jag borde ha kunnat räkna ut det själv." Man hörde alltid på Charlies röst att han var försiktig när han pratade med mig. Han var nog rädd för att han skulle säga något som skulle få mig att minnas den tiden. Men även om Charlie är försiktig med att inte nämna deras namn så finns dom där i mitt huvud hela tiden. Inget och ingen kan få mig att glömma dom. Charlie tyckte att det var dags att gå vidare, leva livet. En gång hade han sagt till mig hur han kände när mamma lämnade honom. Han hade sagt att han inte hade sovit på flera dagar, att han inte hade någon lust att äta, att han hade blivit förkrossad över att mamma hade tagit mig med sig. Han sa att hans hjärta blödde fortfarande, men att han måste gå vidare och det har han gjort.
"En av dom går i min klass.", sa jag och gick till köket för att dricka ett glas vatten.
"Jaha, vad bra att du har fått en ny vän.", sa han från vardagsrummet.
"Nu när vi pratar om det så…" , sa jag och tvekade mitt i meningen. "Jag och Tanya, som går i min klass tänkte gå ut lite.", sa jag medans jag kom in till vardagsrummet.
"Åh, okej, ha så kul." Han verkade missnöjd, kanske för att han hade avbokat en dejt för ingenting.
Jag gick ut till hallen, drog på mig jackan och öppnade ytterdörren.
"Hejdå, pappa!", ropade jag innan jag klev ut i den friska luften och stängde dörren bakom mig. Medans jag gick mot Tanyas hus öppnades ytterdörren innan jag ens hunnit komma fram.
"Hej, Bella!", ropade hon med sin vackra röst. Hon sprang fram till mig, i mänsklig takt, och kramade om mig.
"Hej, Tanya", sa jag medans hon höll om mig. Sedan släppte hon mig hastigt och ställde sig framför mig, skyddande.
"Tanya vad är det?", sa jag, men det kom inget svar. Hon stod framför mig som en staty av marmor. Varför hade hon reagerat så?
"Tanya, svara mig!", ropade jag i ett försök av att få ett svar. Istället morrade hon och intog någonting som liknade en anfallsposition.
Sedan hörde jag ljudet av en motorcykel. Ljudet kom närmare och på den satt Jacob.
Eclipse party saker som har kommit ut :)
en väska som är designad av Kristen Stewart
Kristen har designat den här väskan och hennes autograf finns längst ner i högra hörnet.
Tycker ni att den är fin? Själv tycker jag inte att den är så fin, om jag ska vara ärlig, den är bara helt enkelt för enkel. Som en vanlig påse
HAHA!
båda eclipse trailerna tsm
Och vad som gäller sunset och sunlight så är det så att den här veckan har jag 3 prov i skolan, så jag kommer inte att få så mycket tid vid datorn, men jag håller på att skriva sulight men ska bara ta en liten paus från den efter att alla prov är slut, åtminstonde den här veckans prov. Men jag kan lova att den kommer nån gång i helgen.
Så jag kan som sagt inte blogga så mkt den här veckan, men ska försöka lägga in åtminstonde ett inlägg om dagen.
lite bilder från den nya eclipse trailern!
DEN OFFICIELA ECLIPSE TRAILERN ÄR UTE!
Den verkar mycket bättre än den andra, vad tycker ni?
Mer bilder på Ashley Greene i Korea’s Nylon Magazine
Christian Serratos (Angela Webber) i MF Magazine
Taylor Lautner Vs Robert Pattinson — vem är populärast?
Grattis!
Kristen Stewart på Lacoste Pool Party på The 2010 Coachella Music Festival
Sunset kapitel 4
Idag var det första skoldagen och vi alla skulle åka tillsammans. Jag fick inte dela rum med Jacob så jag fick ett eget rum. Jag och Alice skulle hjälpas åt att designa det som jag ville ha det. Jag plockade ut några vanliga kläder som man kunde ha på sig på en vanlig skoldag. Och för mig fick det bli ett par fina, vanliga jeans och en fin topp som jag hade fått av Rosalie på min födelsedag.
"Jaja, jag kommer!" ropade jag tillbaka.
Vi alla, Emmett, Rosalie, Alice, Jasper , mamma, pappa, Jacob och jag fick inte plats i en och samma bil så vi fick dela på oss. Jag, Jacob och mamma åkte med pappas Volvo. Rosalie, Alice och Jasper åkte i Emmetts Jeep. På vägen dit började pappa och Emmett tävla om vem som kom fram först. Vi började samtidigt men Emmett tappade bort sig, för han kunde inte vägen så bra så vi hann dit först men dom kom direkt efter oss. När vi alla klev ur bilarna så kom allas blickar direkt på oss. Alla stirrade med stora ögon och öppna munnar.
"Vad glor alla på?" fräste Jacob.
"Oss, vad annars?" sa Rosalie. Jacob och Rosalie hade inte kommit så bra överens den sista tiden. Jacob hade ju en gåva att se ut som han vill och han härmade Rosalie en gång och hon blev verkligen inte glad. Pappa var tvungen att stoppa dom innan dom hoppade på varandra.
"Vi måste till expeditionen. Var ligger den? Edward?" frågade Alice.
"Jag vet inte. Fråga någon."
Då kom det två tjejer med tugummi i munnen traskande förbi oss.
"Ursäkta, men vet ni vart expeditionen ligger?" frågade jag. Den ene, som var blond gjorde en stor bubbla med sitt tugummi och granskade mig nerifrån och upp. Hon hade säkert problem med att vi var mycket vackrare än dom.
"Den ligger rakt fram och sen till höger" sa den andra tjejen som stod bredvid den blonda.
"Tack" sa jag. "Och hon där verkar ha problem med att svara. Kan hon inte prata, eller?".
"Nessie, sluta. Nu går vi innan du fortsätter så här." sa mamma.
"Men såg du inte hur hon stirrade? Jag kommer att bli galen om alla stirrar sådär!" , sa jag när vi började gå därifrån.
"Du får vänja dig vid det." sa Jasper som inte hade sagt något på hela dan.
"Kom, så går vi nu innan vi kommer försent!" sa Alice med sin ivriga röst. Hon började dansa bort dit och vi andra gick efter. När vi kom till expeditionen var det två gamla kvinnor vid disken.
"Hej, vi är familjen Cullen, och vi skulle vilja få vårt schema." sa Alice.
"Åh, hej. Vad många ni är!" sa en av dom och böjde sig ner för att ta några papper som låg under disken.
"Det här är Jacob Cullens schema." sa hon och räckte ut pappret till oss så att Jacob kunde ta det. När alla hade fått sina scheman började vi titta på dom, vilka lektioner som vi skulle ha tillsammans. Jag och Jacob skulle ha idrott tillsammans, jag och pappa hade matte, jag, Alice och mamma skulle ha hemkunskap tillsammans. De var de ända lektionerna jag hade med någon av oss. Resten skulle jag få klara mig själv. Tanten bakom disken hade också gett oss andra papper. Vi skulle få välja ett huvudämne som man skulle vilja läsa mest i. För att vi skulle vara tillsammans valde vi alla geografi.
Första lektionen var matte. Som tur var så var jag inte själv, utan pappa kom med mig. Jag får ju såklart inte kalla honom "pappa" mitt i lektionen, utan jag kommer bli tvungen att kalla honom Edward och låtsas att han är min bror istället. Det kanske skulle bli lite kul. Och om jag behövde hjälp så skulle han definitivt hjälpa mig.
När jag och pappa kom in i klassrummet satte vi oss ner vid en bänk med två plaster. Många verkade titta på oss, och viska till sin kompis som satt på andra sidan av dom. Jag lade särskilt märke till en brunhårig kille som tittade - eller rättare sagt, stirrade - på mig. Pappa märkte förstås det också och sneglade på mig för att se min reaktion. Du får säga sen vad han tänker om mig, tänkte jag så att pappa skulle höra. Han nickade bara och efter några minuter kom läraren äntligen in.
"Hej och välkomna till ännu en underbar termin i Dartmouth. För dom som redan inte vet så heter jag Elizabeth McKey.", och lektionen började.
Det kändes som om det tog en hel evighet tills lektionen var slut, men när den äntligen var det så fick jag tillfälle att fråga pappa vad jag ville.
"Så…?" sa jag.
"Vad?", han låtsades som om han inte visste vad jag ville veta.
"Som om du inte redan vet!"
"Åh, ja , just det. Varför vill du veta om vad han tänkte om dig så mycket?"
"Men hallå, om nån skulle stirra på dig så skulle du ju också vilja veta vad den personen tänker om en, men det behöver väl inte du vilja utan du vet ju redan."
"Han tänkte något i stil med ’Hon är så söt. Jag kanske ska prata med henne senare’. "
"Åh, nej!" Hur ska jag kunna orka med honom nu om han tycker typ om mig? Det konstiga är att han inte ens känner mig. Vad vill han, egentligen?
"Hej, vadå åh nej?" Jacob stod plötsligt bredvid mig. Jag hade inte hört honom komma medans jag tänkte på annat.
"Inget."
"Edward, vad är det?" sa han till pappa. Säg det inte! tänkte jag, men han verkade inte lyssna alls.
"En kille från matten verkar gilla henne, och jag tror inte att han är den ända", sa han och sneglade på mig. Jag stönade högt. Inte för att pappa hade berättat utan för att jag var arg för alla killar som kollade på mig. Jag har min Jacob och det räcker.
"Nessie, om nån håller på med dig så säger du till mig."
"Och mig." sa pappa. Alltid överbeskyddande.
"Jaja, jag kan faktiskt klara mig själv."
Efter några andra lektioner som hade gått hade vi äntligen lunch. Jag behövde verkligen en paus från allt. Vi alla satt vid ett bord mitt i matsalen, för det var den ända lediga. Jag tuggade på en äppelbit medans dom andra - förutom Jacob, som åt ett päron - inte åt någonting. Dom hade bara en matbricka som rekvisita. När man pratar om diet, så kan jag äta både människomat och blod. Blodet gör mig starkare men jag klarar mig lika väl med människomat. Och Jacob äter människomat på dagarna, och blod på kvällen. Han var bara en person med två helt olika identiteter. Vampyr och varulv. Det måste vara väldigt jobbigt för honom att vara varulv utan sina bröder.
När dagen äntligen var slut gick alla till parkeringen för att åka hem. Jag däremot behövde gå på toa så jag var kvar i skolan när dom andra gick ut. Toan var lätt att hitta för den låg nära matsalen. När jag var på väg ut såg jag killen från matten komma emot mig. Åh, nej!
"Hej, jag heter Justin. Vi har matte tillsammans." , sa han. Han kollade på mig och log. "Du heter Renesmee, va?"
"Kalla mig Nessie."
"Okej. Vilket ovanligt namn, men det är vackert."
"Tack." Han höll på att säga något mer men jag avbröt honom.
"Eh, jag måste gå, ses imorgon antar jag!" ropade jag bakom mig medan jag småsprang iväg. När jag var vid pappa försökte jag undvika att tänka på det som nyss hade hänt. Alice hade säkert redan sett det, men jag orkade inte bry mig så mycket om det.
När det var dags att sova borstade jag först tänderna och la mig sedan i sängen. Jag kurade ihop mig till en liten boll och somnade sedan. På morgonen vaknade jag av att höra några steg som kom in genom dörren. Jag öppnade ögonen och där stod alla vid dörröppningen.
"Grattis på födelsedagen!" ropade alla. Åh, jag hade glömt att det var min åttaårsdag idag.
"Grattis, Nessie!", sa Alice och satte sig på min sängkant.
"Tack, Alice."
"Det här är från mig, Rosalie och Jasper.", sa hon och räckte mig ett paket.
"Det behövdes verkligen inte.", sa jag och tog emot paketet. Jag slet försiktigt av presentpappret och där låg en fin liten ask. Jag öppnade locket på asken och fick syn på ett halsband med en stor kristall.
"Åh! Vad vacker den är! Tack, Alice, Rose och Jasper!" sa jag och kramade alla.
"Klä på dig, så ska du få se våran present.", sa mamma.
"Okej, jag kommer snart!" sa jag ivrigt. Undra vad dom skulle ge mig. Och varför behövde jag klä på mig för att se den?
När jag var klar stod alla utanför huset och väntade på mig. Jag öppnade ytterdörren och tog ett steg mot den friska luften. Och där, precis framför mig stod en silvrig sportbil med en stor röd rosett på sig. Jag stod bara där och gapade.
"Är den här min!"
"Ja. Den är från mig, din mamma, Carlisle och Esme.", sa pappa.
"Åh, herregud, den är så fin! Tack alla!" sa jag och sprang till bilen. Jag satte mig i förarsätet och lade händerna om ratten. Jag hade redan ett körkort ifall det skulle hända något, så det var bra nu när jag också hade en egen bil. Bilen hade skinnsäten och dörrar som åkte uppåt.
"Det är en Lamborghini Gallardo Ip560", sa pappa. "Tycker du om den?"
"Nej, jag älskar den! Tack pappa", sa jag och kramade honom.
"Tacka inte bara mig, tacka dom andra också."
"Tack!" sa jag och klev ur bilen. Sen kramade jag om alla.
"Du har inte fått min och Jacobs present än", sa Emmett.
"Åh, det behövs verkligen inget mer."
"Här", sa han och räckte mig ett paket.
"Tack", sa jag medans jag öppnade paketet. Där låg det en sprillans ny mobil och ipod.
"Åh, tack så mycket!", sa jag och kramade om Emmett och Jacob.
"Grattis på födelsedagen" viskade Jacob i mitt öra när han kramade mig. Jag log bara tillbaka. Jag kanske får köra den till skolan! Min alldeles egna och första bil!
"Nej, jag skulle inte tro det, Nessie. Vi får inte sticka ut för mycket.", svarade pappa efter att ha läst min tanke.
"Men snälla, snälla , snälla!", sa jag och lät som en liten bebisunge.
"Låt henne köra den bara en dag, Edward." , sa Esme.
"Tja, jag vet inte…"
"Men kom igen, pappa!"
"Okej då, men du får inte köra den till skolan så ofta."
"Så jag får köra den dit mer än bara en gång?", frågade jag och flinade brett.
"Vad ska du annars ha den till?"
"Åh, tack så mycket, pappa!" , sa jag och kramade om honom.
Sen var det dags att åka till skolan.
Slut, did you liked it? :)
Ashley Grenee på omsalget av Nylon Korea
Ny eclipse trailer den 23 april
‘100 Monkeys’ kalender med Jackson Rathbone!
Kristen Stewart i Flaunt magazine
Kellan Lutz i Interview Magazine
Nya bilder på Taylor i Madrid
Kapitel 3"Sunlight"
Kapitel 3
PLAN
Jag hade en dålig vecka. Skolan gick dåligt som varje dag utan Edward och Charlie var nästan aldrig hemma för att han brukade åka hem till Sue och hälsa på henne efter jobbet. Jacob hade ju också sin skola på reservatet så vi kunde inte vara tillsammans så mycket. Så jag var helt ensam.
Jag borde nog tänka mer på mina planer för dom skulle nog inte fungera så bra. Jag hade ingen bra idé om vad jag skulle säga till Charlie för att få åka till London. Och den här blek-grejen skulle inte heller fungera så bra. Det finns många saker som jag måste handla innan jag blir som han. Men först av allt måste jag hitta Laurent. Han är mitt ända hopp. Jag tänker inte bara sitta här och låta tiden sakta, sakta rinna iväg, och bli äldre och äldre! Men samtidigt vill jag inte svika Charlie. Stackars Charlie vet ingenting. Undra hur det skulle vara om han visste allting. Allt skulle bli så mycket lättare då. Men jag vill inte sätta Charlie inför fara. Jag vill inte att någon jag älskar ska bli skadade på grund av mig.
Medans jag var själv hemma och hade inget att göra passade jag på att städa mitt rum. Jag dammade av fönsterbrädorna, bytte sänglakan och bäddade sängen. Sedan plockade jag upp några av mina kläder - som låg på golvet för att jag inte hade orkat lägga in dom i garderoben - och lade dom i min lilla garderob. Längst ner under några kläder som låg på garderobens botten låg det ett brev. Jag öppnade brevet och såg att det var ett presentkort som jag hade fått på min födelsedag av Carlisle och Esme. Det var ett presentkort från ett flygbolag. Jag fick en idé. Jag behöver inte betala resan till London med mina sparpengar. Det skulle räcka att åka dit och tillbaka. Det här skulle ju bli jättebra. Plötsligt ringde det i telefonen i köket och jag sprang nerför trappan för att hinna svara.
"Hallå?"
"Hej Bella, det är Jacob" sa han med glädje i rösten.
"Jake!" sa jag och lyste upp.
"Vi har lov från skolan nu, så jag tänkte om du vill komma och hälsa på"
"Ja, gärna. Kan jag komma nu?"
"Visst"
"Okej, då ses vi då" sa jag och la på luren.
Det var alltid kul när vi hängde i La Push. Sist jag var där kanske inte var så kul, men annars brukar det vara det på något sätt. Alla är så glada där. När jag hade kommit hem så hade Charlie inte kommit än. Jag såg honom inte i La Push, om han nu skulle hälsa på Sue. Billy sa att han hade sett Charlie gå hem till Sue, och att dom hade lämnat huset tillsammans.
Jag satt uppe på mitt rum och vilade i sängen. Det började påminna mig om Edward. När han kom varje natt när Charlie hade börjat snarka. När han kom och höll mig i sin famn. När han kysste mig. Men jag visste att doften av mitt blod - så mycket ljuvare för honom än alla andra människors blod, som vin jämfört med vatten för en alkoholist - faktiskt orsakade honom fysisk smärta, på grund av den brännande törst den framkallade.
Jag satte mig i vardagsrummet och tittade på någon tråkig serie på tv. Jag hörde dörren öppnas och Charlie kom in i vardagsrummet.
"Pappa, var har du varit? Jag hälsade på Jake i La Push och Billy hade sett dig gå hem till Sue, och att ni lämnade huset tillsammans". Jag såg att han började rodna. Han tittade ner på golvet för att inte visa det.
"Tja, hon hade inte gått ut och ätit på länge, så jag insisterade att gå ut och äta."
"Gick ni på en dejt?" sa jag och började fnissa.
"Nej, Bella. Man kan inte kalla det för en dejt. Jag sa ju att hon bara inte hade varit ute på länge. Och vi är bara gamla vänner som umgås."
"Jaha, det verkade som något mer…" sa jag för att försöka få fram svaret. Charlie svarade inte och det var faktiskt ganska sent så jag gick upp och la mig.
På morgonen när jag hade vaknat var Charlie inte hemma som vanligt så jag bestämde mig för att gå en runda i skogen. Jag klädde på mig och åt frukost. När jag var klar gick jag ut och låste dörren efter mig.
Det var alldeles tyst när jag kom till skogen. Några meter ifrån mig såg jag ett rovdjur. Den kollade på mig med stora, rädda ögon och sprang sedan iväg. Jag började traska fram genom ormbunkarna och kom fram till ängen. Det stod någon där, mellan träden. Jag kisade med ögonen för att se bättre och det var Laurent! Perfekt. Jag började gå fram tills jag stod i mitten av ängen. Laurent såg mig och kom fram till mig på mindre än en sekund.
Jag nickade bara till svars, jag var förvånad över att se honom. Det kändes konstigt utan Edward.
"Är du här ensam?" frågade han.
"Ja. Jag letade efter dig."
"Jasså?"
"Jag skulle vilja be dig om en tjänst", sa jag. Och när jag märkte att han inte skulle säga något så fortsatte jag. Plötsligt stod han alldeles framför mig och jag hoppade till. Jag samlade mig och undrade hur jag skulle börja.
"Hm… hur ska jag börja", sa jag och letade efter rätt ord.
"Jag vill att du ska göra mig till en vampyr". Jag tittade rakt in i hans ögon och han mötte min blick. Hans ögon spärrades upp av förvåning och han sa ingenting.
"Är Cullens inte här?" sa han och bytte ämne.
"Nej." Sa jag och tittade ner i det våta gräset.
"Är det verkligen vad du vill?" sa han och log retsamt.
"Ja." Sa jag med bestämd röst. Jag hade redan bestämt mig för det här. Det här var vad jag verkligen ville.
"Hm… Det här är en stor sak du ber om. Vet du vad du ger dig själv in på?"
"Ja.", sa jag utan att tveka. Han iakttog mig noga tills han bara vände sig om mot träden och sedan mot mig igen. Jag hörde någon morra inne i skogen.
"Som du vill. Men inte just nu, kom tillbaka senare." Sa han och försvann.
"Men.. Men, vänta!". Han hörde mig nog inte för han var borta efter en sekund. Varför hade han så bråttom? Någon morrade igen och en stor brun varg kom fram mellan träden. Jake. Såklart. Han ska alltid förstöra.
"Jake, vad vill du?" sa jag argt till honom. Eftersom han var i vargform kunde han inte svara. Jag traskade förbi honom och ut från skogen.
Tänk att Laurent skulle verkligen göra det här. Det kommer att bli en dröm som uppfylls. Inget eller ingen kan stoppa mig nu. Men kommer jag att kunna hitta Laurent igen? Jag vet inte när jag skulle få se honom igen för han sa det inte. Men han skulle iallafall hjälpa mig. Det var säkert.
När jag var hemma så gick jag in i vardagsrummet och satte mig på soffan. Charlie hade inte kommit hem än och det började bli lite sent. Jag hade inget att göra så jag gick in till köket för att se om det fanns någon disk. Det var bara några tallrikar och glas så jag satte igång och diskade dom. Jag hade gjort mina läxor, jag hade diskat, jag hade tvättat och hade inga läxor. Jag gick in och satte mig på soffan igen och tog fram en bok som jag hade fått av en kompis från Florida. Jag började läsa dom första raderna i boken;
"Var försiktig med vem du litar på. Till och med någon som ska föreställa en nära vän kan visa sig vara en förrädare…"
Dom meningarna dansade runt i min hjärna. Dom påminde mig lite om Laurent. Tänk om han skulle lura mig? Innan jag hann tänka mer så kände jag en varm hand på min axel. Jag höll andan och vände mig om. Åh, det var bara Jacob.
"Jake, du skrämde mig!" sa jag, ställde mig upp och andades ut.
"Oj, förlåt. Det var inte meningen. Vad är det för bok du läser?"
"En bok som jag fick av en vän från Florida"
"Vad heter den då?"
"Inget."
"Inget? Hm… vilken bra titel till en bok". Sen tog han boken ur mina händer och höll den framför sig.
"Vampyrprinsen?" sa han och tittade frågande på mig. "Hur beroende är du egentligen? Du skrämmer mig Bella."
"Jag har inte valt den, jag har ju sagt att jag fick den av en kompis! Och varför kom du ens till skogen idag?".
"Jag råkade bara vara där, och sen hörde jag er prata, så…"
"Så, du bestämde dig för att skrämma iväg honom för att han inte ska kunna uppfylla mina drömmar" avslutade jag meningen åt honom.
"Drömmar? Att vilja bli ett monster, hur kan det vara en dröm?".
"Sluta, Jake. Du kan inte hindra mig från att göra det jag vill. Jag trodde att vi redan hade pratat om det här."
"Finns det inget jag kan göra för att få dig att förbli människa?"
"Nej. Så försök inte hitta några utvägar för jag kommer att göra det här."
"Jaha, hur ska det då gå när Charlie och Sue gifter sig? Och då kommer ju två varulvar att flytta in, och du ska bara gå omkring som en vampyr?" sa han.
"VA?!" sa jag och spärrade upp ögonen och det tog några sekunder för mig att förstå att jag gapade.
"Har du inte märkt det? Varje gång Charlie kommer och hälsar på hos Sue ger hon honom en bamsekram och dom går ut på dejter och…"
"Jake, vad pratar du om?"
"Dom har inte sagt att dom kommer gifta sig eller något, men det är rätt uppenbart att något sånt kommer att hända."
"Men det går inte!" sa jag och satte mig ner.
"Bella, du kan ändå inte vara i samma hus som Charlie när du är vampyr."
"Jag vet, men jag hade bara aldrig tänkt på vad som kan hända mellan dom…"
"Vill du inte att det ska bli något mellan dom?"
"Jo, det är klart att jag vill. Om Charlie är lycklig så. Men det kommer inte att gå". Jake började flina när han märkte att min plan kanske var förstörd.
"Då kanske jag måste flytta och…"
"Nej! Bella du får inte flytta, snälla" avbröt han mig och hans flin försvann. Dörren öppnades och jag började höra steg. Det måste nog vara Charlie.
"Åh, Bella! Jag är så lycklig!" Ropade han i hallen. När han kom in i vardagsrummet och såg Jake här rodnade han lite för det han nyss hade ropat.
"Åh, hej Jake. Jag visste inte att du var här."
"Hej, Charlie" sa Jacob och log.
"Ja, du Jake? Det börjar bli sent och du kanske inte borde åka hem själv just nu så du kanske kan sova över?". Vad hade hänt med Charlie? Tänk om det Jake hade sagt nyss verkligen var på väg att hända? .När Jake såg hur jag reagerade flinade han och tackade ja.
"Så, vart ska jag sova?" sa Jake till Charlie och båda sneglade på den lilla soffan framför tv:n.
"Tja, du kan inte sova på den här lilla soffan, du är så stor, så det finns en madrass under Bellas säng som du kan sova på" sa Charlie och jag blev förvånad men visade det inte. Charlie var inte den personen som brukade tillåta sådana saker. Att en kille sover i mitt rum. Men Charlie visste nog att vi bara var vänner och han litade på Jake.
När det var dags att sova gick jag upp till badrummet för att borsta tänderna. Jag gav ett oöppnat paket med en tandbortse i till Jake så att han också skulle kunna borsta tänderna. Vi gjorde det samtidigt men han blev klar före så han gick in till mitt rum och drog ut madrassen som låg under sängen. Charlie hade gett honom en t-shirt och joggingbyxor som Jake skulle kunna sova i. När Jake satte på sig t-shirten höll den på att spricka för att hans muskler var så stora att tröjan blev för liten. Jake stönade och tog av sig den.
"Jaha, då får jag väl sova utan tröja då" sa han.
"Här" sa jag och räckte honom en filt och en kudde. Han la kudden under huvudet och kröp in under filten. Frös han ens? Äh, jag hade annat att tänka på.
"God natt, Jake", sa jag och mina ögonlock var riktigt tunga nu.
"God natt, Bella. Dröm fina drömmar nu" sa han, och trots att det var så mörkt så kunde jag svära på att jag såg honom flina.
grattis Kristen Stewart!
bilder på Jackson Rathbone & 100 Monkeys i Richmond, VA
hej igen (:
Förlåt
Så jag vet inte när jag kan börja blogga igen.
Glad Påsk! ;)
