Sunset, kapitel 5 “Gäst“
Dagarna gick som vanligt och skolan var alltid lika tråkig. Det kändes som om var enda dag i skolan upprepades av gårdagens skoldag. Tänk på pappa, Alice och alla andra som hade gått igenom det här hur många gånger som helst. Jag, mamma och Jacob var fortfarande nybörjare.
Pappa, mamma jag och Jacob åkte hem från skolan i pappas bil den här gången. Han stannade vid en bensinmack för att tanka bilen.
När han hade tankat klart så började han köra hemåt igen. Jacob hade funderat på att köpa en egen bil för dom pengar han hade sparat under de senaste sex åren. Han och pappa skulle gå och kolla på bilar efter att han hade släppt av oss. Jag tyckte att Jake skulle spara pengarna till annat för vi hade ganska många bilar, men han sa bara att han hade gått om pengar.
Pappa släppte av oss och han och Jacob åkte iväg. Jasper och Alice hade kommit hem före oss eftersom vi var tvungna att tanka bilen. Alice satt på soffkanten med en tom blick. Alla förstod vad den blicken betydde - framtid.
“Alice, vad såg du?“, frågade mamma lugnt.
“Åh, det var bara Charlie som tänker ringa om exakt två sekunder“. Och så ringde telefonen. Charlie hade inte ringt på länge. Men han och mamma brukade mejla till varandra då och då. Han kanske hade bestämt sig för att ringa den här gången.
“Jag tar det!“, sa jag och flög genom vardagsrummet till köket där telefonen låg.
“Hallå, det är Nessie“, svarade jag.
Det var tyst en lång stund. Till slut svarade han.
“Renesmee, är det du?“
“Ja det är jag. Hej morfar“, sa jag och flinade. Ett flin som han såklart inte kunde se.
“Oj, det låter som om du har vuxit! Hur gammal är du nu? “, frågadee han.
“Är du säker på att du vill veta?“
“Eh, nej , glöm det.“, sa han och svalde. “Eh, är Bella där?“
“Ja, hon är här, vänta ett ögonblick.“
Mamma kom fram till mig och tog telefonen ur min hand och pressade den mot örat.
“Hallå?“, svarade hon med sin vackra röst.
Jag lyssnade inte mer utan gick tillbaka till vardagsrummet där jag hörde Jacob och Pappa.
“Är ni redan hemma?“, undrade“ jag.
“Det fanns inga fina bilar där vi letade“, sa Jacob och ryckte på axlarna.
“Vi letade i fem olika bilaffärer, men Jacob nöjde sig inte med en enda“, inflikade pappa.
“Vem pratar Bella med?“, frågade Jacob.
“Charlie.“, svarade Alice som fortfarande satt kvar på soffkanten.
“Jacob, kan du komma!“, ropade mamma från köket.
Jacob gjorde som hon sa och jag följde efter.
“Billy vill prata med dig.“, sa mamma och räckte telefonen till Jacob.
Billy måste säkert ha varit hemma hos Charlie och jag kunde höra andra röster där också. Det var säkert några av Jacobs flockbröder som också hade kommit.
Jacob började bli mer annorlunda än han var från början när han blev vampyr. Men hans hjärta började slå saktare när han är varulv på dagarna. När det är dag försöker han skifta till varulv men det går inte. Carlisle har en teori. Han tror att Jacob håller på att bli hel vampyr. Att han sakta förlorar sin förmåga att kunna skifta form. Jacob tyckte att det är bättre på ett sätt, att inte behöva vara två personer på två olika tillfällen. Men jag såg i hans blick att han var ledsen.
Dom pratade i telefonen i över en timme. Sedan lade dom på. Dagen närmade sig sitt slut, och imorgon var det skola. Jag gick upp till mitt rum och kastade mig på sängen. Jag blundade även fast jag inte kunde sova.
Jag och Jacob var på väg hem från skolan i min nya bil. Alla andra skulle jaga idag. Jacob hade jagat igår, och jag skulle jaga senare idag. Det var Jake som fick köra den här gången eftersom han insisterade. Han parkerade bilen utanför garaget och klev ut. Inne från huset hörde jag en annorlunda, skarp röst. Den var bekant, jag mindes att jag hade hört den någonstans förut, men mindes inte vart och när. Jag hörde några som skrattade, det lät som mamma och Esme. Jag bestämde mig för att ta reda på vem som egentligen var där inne.
Jag tog ett enda steg in i det stora rummet och stelnade sedan till, av förvåning. Jag kisade med ögonen som om jag såg dåligt. Men sedan såg jag vart den bekanta rösten kom ifrån.
“Nessie!” , ropade den bekanta rösten när jag kom in.
“Nahuel!“, ropade jag, gick fram till honom och kramade om honom. “Vad gör du här? Vad kul att få se dig!“
“Tja, jag tänkte att det var länge sen så jag tänkte komma och hälsa på.“, sa han med ett belåtet leende. Sist jag hade sett honom var när jag var bara några månader och han hade kommit för att bevisa för volturi att han inte var något hot.
Men hur visste han att vi hade flyttat hit? Till New Hampshire.
“Alice hade sett honom komma till vårt gamla hus i Forks, men innan han hann göra det så kontaktade hon honom och berättade var vi befann oss.“, svarade pappa efter att ha läst mina tankar.
“Juste, jag höll på att glömma.“, sa han och stack ner sin hand i sin högra byxficka. Han drog upp en liten svart, satin ask och höll den framför mig. “Grattis på födelsedagen, Renesmee.“, sa han och flinade.
Varje gång när han kollade på mig såg han djupt in i mina ögon. Och jag kunde inte motstå att kolla tillbaka. Det kändes som om man blev fången i hans blick. Jag kunde inte slita bort mig från hans ögon om inte han tittade bort först.
“Men… Hur visste du…?“ , nästan stammade jag.
Han sa ingenting utan gav mig den svarta asken så att jag kunde ta emot den.
“Öppna bara“, sa han och kollade in i mina ögon.
Jag lyfte det lilla locket från asken och där låg det ett halsband, med en smal guldkedja och en berlock som det stod “Renesmee“ på, skrivet med skrivstil.
Jag spärrade upp ögonen och gapade med munnen.
“Du hade inte behövt…“, försökte jag att säga, men istället så hyschade han mig. Han tog halsbandet ur mina händer och ställde sig bakom mig. Jag lyfte upp håret med händerna så att han skulle kunna sätta fast halsbandet runt min hals.
Jag hörde någon skratta lite lågt - pappa. Jag sneglade på honom och han sneglade på Jacob som blängde på honom.
Jag hörde Jacobs andhämtning bli snabbare och tyngre. Med min snabba hjärna uppfattade jag genast vad som var problemet. Jacob var avundsjuk.
Jag sneglade på Nahuel, som också hade märkt det, men han verkade inte bry sig ett dugg.
“Tycker du om det?“, sa han och borrade in sin blick i mig.
“Jag älskar det! Tack det var så snällt av dig.“
Han sa inget mer utan bara log. Jag började känna den brännande känslan i halsen och insåg att jag måste jaga.´
“Eh, jag måste nog jaga nu.“
Jag tänkte fråga om Nahuel fortfarande skulle vara kvar om jag gick iväg en liten stund…
“Jag följer med dig“, sa han snabbt, precis efter mig. Som om han hade väntat på att jag skulle säga det.
Men jag fick i alla fall svaret på min fråga som jag hade tänkt fråga.
Ur ögonvrån såg jag hur Jake höll på att explodera av ilska.
När vi var ute i skogen och hade jagat klart började vi gå hemåt, i mänsklig takt. När vi hade jagat hade jag märkt hur han iakttog mig. Han vände blicken mot varenda rörelse jag gjorde. Vi gick tillbaka hemåt under tystnad.
“Hur går det med din gåva, Nessie? Jag menar, har du kvar den?“, sa han och bröt tystnaden till slut. Det var han som hade börjat gå i mänsklig takt och jag gjorde det också för att hålla samma takt.
“Ja, det har jag.“, sa jag och hoppade över en stor sten
“Kan du visa?“, sa han och hoppade efter mig. Han ställde sig framför mig och kollade djupt in i mina ögon på samma sätt som han hade gjort tidigare.
“Okej“. Jag höjde handen och lät den vila på hans kind. Jag visade honom några av de gamla minnena, när jag var liten och när han hade kommit för att stoppa Volturi.
Sedan visade inte jag något mer och drog åt mig handen.
“Har du någon gåva, Nahuel?“
“Ja, det har jag. Visste du inte det?“, sa han och verkade förbryllad.
“Nej, faktiskt inte. Vad är det du kan göra?“, frågade jag ivrigt.
“När jag ser en människa, eller en vampyr så vet jag allting om dom, bara sådär “, sa han och knäppte med fingrarna. “Eller, egentligen måste jag kolla dom djupt i ögonen, för att leta. Och efter det så vet jag allt.“
“Wow, schysst gåva du har.“, sa jag med en imponerande röst. “Vänta lite. Är det därför du alltid kollar mig i ögonen sådär?“.
Han tvekade lite innan han svarade.
“Ja, men inte bara därför.“, sa han och log.
Okej, jag förstod. Han kollade inte djupt in i mina ögon bara för att få fakta. Han ville kolla djupt in i mina ögon. Jag ville inte veta mer så jag bytte ämne.
“Vi borde nog gå tillbaka,dom kanske börjar undra.“, sa jag. Egentligen visste jag att ingen skulle vara orolig om vi kom lite senare än vanligt, men jag var tvungen att hitta på någon orsak, för jag ville tillbaka till Jacob.
Han nickade bara och började springa utan att vänta på mig. Men det var inga problem för mig, jag hann lätt ikapp.
När vi snart var framme såg jag Jacob kolla ut genom ett av fönstren med korslagda armar.
“Hej. Var är Jacob?“, frågade jag fast jag egentligen visste.
“Han väntar på dig i ditt rum“, sa mamma.
Jag nickade bara och flög upp för trapporna till den tredje våningen. Den tredje våningen var som vårt egna “hus“, för här låg mitt rum, Jacobs rum, mammas och pappas rum, ett gästrum och ett badrum. På våning fyra fanns det ett badrum och två sovrum, ett av dom var Emmetts och Rosalies och det andra var ett gästrum. Samma sak på våning två fast ett av rummen var Alices och Jaspers. Och på första våningen fanns ju köket, hallen, Esmes och Carlisles sovrum, Carlisles kontor och ännu ett badrum. Jag tyckte att alla badrummen och alla gästrum var onödiga, men Esme ville ha det såhär.
“Jaob?“, sa jag när jag stod vid dörröppningen. Han stod med ryggen mot mig med korslagda armar. Han rörde inte en fena.
“Jacob!“, ekade jag igen.
Han vände sig mot mig med en blick som var svår att förstå.
“Är det här vad du vill ha?“ frågade han och blev en exakt kopia av Nahuel med hjälp av sin förmåga.
“Va? Jacob, jag förstår inte vad du menar“. Jo jag förstod. Avundsjuka.
“Förstår du inte? Tror du att jag är blind? Tror du inte att jag ser vad han håller på med?“, sa han och blev Jacob igen. Hans röst blev högre och han verkade inte bry sig om att alla där nere kunde höra oss. Till och med Nahuel.
“Jacob, vi är bara vänner! Lugna ner dig!“
“Men jag såg hur han tittade på dig!“
“Okej, du tror mig inte, då vet inte jag vad jag ska göra.“, sa jag och vände mig om och tittade ner i golvet. “Jag älskar dig Jacob.“, viskade jag och sprang nerför trapporna och ut genom bakdörren.
“Nessie, vänta!“, hörde jag Jacob ropa bakom mig.
“Låt henne gå“, hörde jag pappa säga.
Jag sprang det snabbaste jag kunde. Jag behövde vara ensam ett tag. De andra kunde följa min doft men jag hoppades att dom inte gjorde det. Att dom skulle låta mig vara ensam. Jag skulle komma tillbaka, men när vet jag inte. Om Jake inte tror mig, så vad ska jag göra? Jag ville inte återvända om han fortfarande skulle hålla på sådär. Om jag kunde gråta så skulle tårarna rinna ner i floder nu, men det kom ingenting.
Så jag sprang bort från huset, bort från staden, och bort från min familj.
Sunset kapitel 4
Idag var det första skoldagen och vi alla skulle åka tillsammans. Jag fick inte dela rum med Jacob så jag fick ett eget rum. Jag och Alice skulle hjälpas åt att designa det som jag ville ha det. Jag plockade ut några vanliga kläder som man kunde ha på sig på en vanlig skoldag. Och för mig fick det bli ett par fina, vanliga jeans och en fin topp som jag hade fått av Rosalie på min födelsedag.
"Jaja, jag kommer!" ropade jag tillbaka.
Vi alla, Emmett, Rosalie, Alice, Jasper , mamma, pappa, Jacob och jag fick inte plats i en och samma bil så vi fick dela på oss. Jag, Jacob och mamma åkte med pappas Volvo. Rosalie, Alice och Jasper åkte i Emmetts Jeep. På vägen dit började pappa och Emmett tävla om vem som kom fram först. Vi började samtidigt men Emmett tappade bort sig, för han kunde inte vägen så bra så vi hann dit först men dom kom direkt efter oss. När vi alla klev ur bilarna så kom allas blickar direkt på oss. Alla stirrade med stora ögon och öppna munnar.
"Vad glor alla på?" fräste Jacob.
"Oss, vad annars?" sa Rosalie. Jacob och Rosalie hade inte kommit så bra överens den sista tiden. Jacob hade ju en gåva att se ut som han vill och han härmade Rosalie en gång och hon blev verkligen inte glad. Pappa var tvungen att stoppa dom innan dom hoppade på varandra.
"Vi måste till expeditionen. Var ligger den? Edward?" frågade Alice.
"Jag vet inte. Fråga någon."
Då kom det två tjejer med tugummi i munnen traskande förbi oss.
"Ursäkta, men vet ni vart expeditionen ligger?" frågade jag. Den ene, som var blond gjorde en stor bubbla med sitt tugummi och granskade mig nerifrån och upp. Hon hade säkert problem med att vi var mycket vackrare än dom.
"Den ligger rakt fram och sen till höger" sa den andra tjejen som stod bredvid den blonda.
"Tack" sa jag. "Och hon där verkar ha problem med att svara. Kan hon inte prata, eller?".
"Nessie, sluta. Nu går vi innan du fortsätter så här." sa mamma.
"Men såg du inte hur hon stirrade? Jag kommer att bli galen om alla stirrar sådär!" , sa jag när vi började gå därifrån.
"Du får vänja dig vid det." sa Jasper som inte hade sagt något på hela dan.
"Kom, så går vi nu innan vi kommer försent!" sa Alice med sin ivriga röst. Hon började dansa bort dit och vi andra gick efter. När vi kom till expeditionen var det två gamla kvinnor vid disken.
"Hej, vi är familjen Cullen, och vi skulle vilja få vårt schema." sa Alice.
"Åh, hej. Vad många ni är!" sa en av dom och böjde sig ner för att ta några papper som låg under disken.
"Det här är Jacob Cullens schema." sa hon och räckte ut pappret till oss så att Jacob kunde ta det. När alla hade fått sina scheman började vi titta på dom, vilka lektioner som vi skulle ha tillsammans. Jag och Jacob skulle ha idrott tillsammans, jag och pappa hade matte, jag, Alice och mamma skulle ha hemkunskap tillsammans. De var de ända lektionerna jag hade med någon av oss. Resten skulle jag få klara mig själv. Tanten bakom disken hade också gett oss andra papper. Vi skulle få välja ett huvudämne som man skulle vilja läsa mest i. För att vi skulle vara tillsammans valde vi alla geografi.
Första lektionen var matte. Som tur var så var jag inte själv, utan pappa kom med mig. Jag får ju såklart inte kalla honom "pappa" mitt i lektionen, utan jag kommer bli tvungen att kalla honom Edward och låtsas att han är min bror istället. Det kanske skulle bli lite kul. Och om jag behövde hjälp så skulle han definitivt hjälpa mig.
När jag och pappa kom in i klassrummet satte vi oss ner vid en bänk med två plaster. Många verkade titta på oss, och viska till sin kompis som satt på andra sidan av dom. Jag lade särskilt märke till en brunhårig kille som tittade - eller rättare sagt, stirrade - på mig. Pappa märkte förstås det också och sneglade på mig för att se min reaktion. Du får säga sen vad han tänker om mig, tänkte jag så att pappa skulle höra. Han nickade bara och efter några minuter kom läraren äntligen in.
"Hej och välkomna till ännu en underbar termin i Dartmouth. För dom som redan inte vet så heter jag Elizabeth McKey.", och lektionen började.
Det kändes som om det tog en hel evighet tills lektionen var slut, men när den äntligen var det så fick jag tillfälle att fråga pappa vad jag ville.
"Så…?" sa jag.
"Vad?", han låtsades som om han inte visste vad jag ville veta.
"Som om du inte redan vet!"
"Åh, ja , just det. Varför vill du veta om vad han tänkte om dig så mycket?"
"Men hallå, om nån skulle stirra på dig så skulle du ju också vilja veta vad den personen tänker om en, men det behöver väl inte du vilja utan du vet ju redan."
"Han tänkte något i stil med ’Hon är så söt. Jag kanske ska prata med henne senare’. "
"Åh, nej!" Hur ska jag kunna orka med honom nu om han tycker typ om mig? Det konstiga är att han inte ens känner mig. Vad vill han, egentligen?
"Hej, vadå åh nej?" Jacob stod plötsligt bredvid mig. Jag hade inte hört honom komma medans jag tänkte på annat.
"Inget."
"Edward, vad är det?" sa han till pappa. Säg det inte! tänkte jag, men han verkade inte lyssna alls.
"En kille från matten verkar gilla henne, och jag tror inte att han är den ända", sa han och sneglade på mig. Jag stönade högt. Inte för att pappa hade berättat utan för att jag var arg för alla killar som kollade på mig. Jag har min Jacob och det räcker.
"Nessie, om nån håller på med dig så säger du till mig."
"Och mig." sa pappa. Alltid överbeskyddande.
"Jaja, jag kan faktiskt klara mig själv."
Efter några andra lektioner som hade gått hade vi äntligen lunch. Jag behövde verkligen en paus från allt. Vi alla satt vid ett bord mitt i matsalen, för det var den ända lediga. Jag tuggade på en äppelbit medans dom andra - förutom Jacob, som åt ett päron - inte åt någonting. Dom hade bara en matbricka som rekvisita. När man pratar om diet, så kan jag äta både människomat och blod. Blodet gör mig starkare men jag klarar mig lika väl med människomat. Och Jacob äter människomat på dagarna, och blod på kvällen. Han var bara en person med två helt olika identiteter. Vampyr och varulv. Det måste vara väldigt jobbigt för honom att vara varulv utan sina bröder.
När dagen äntligen var slut gick alla till parkeringen för att åka hem. Jag däremot behövde gå på toa så jag var kvar i skolan när dom andra gick ut. Toan var lätt att hitta för den låg nära matsalen. När jag var på väg ut såg jag killen från matten komma emot mig. Åh, nej!
"Hej, jag heter Justin. Vi har matte tillsammans." , sa han. Han kollade på mig och log. "Du heter Renesmee, va?"
"Kalla mig Nessie."
"Okej. Vilket ovanligt namn, men det är vackert."
"Tack." Han höll på att säga något mer men jag avbröt honom.
"Eh, jag måste gå, ses imorgon antar jag!" ropade jag bakom mig medan jag småsprang iväg. När jag var vid pappa försökte jag undvika att tänka på det som nyss hade hänt. Alice hade säkert redan sett det, men jag orkade inte bry mig så mycket om det.
När det var dags att sova borstade jag först tänderna och la mig sedan i sängen. Jag kurade ihop mig till en liten boll och somnade sedan. På morgonen vaknade jag av att höra några steg som kom in genom dörren. Jag öppnade ögonen och där stod alla vid dörröppningen.
"Grattis på födelsedagen!" ropade alla. Åh, jag hade glömt att det var min åttaårsdag idag.
"Grattis, Nessie!", sa Alice och satte sig på min sängkant.
"Tack, Alice."
"Det här är från mig, Rosalie och Jasper.", sa hon och räckte mig ett paket.
"Det behövdes verkligen inte.", sa jag och tog emot paketet. Jag slet försiktigt av presentpappret och där låg en fin liten ask. Jag öppnade locket på asken och fick syn på ett halsband med en stor kristall.
"Åh! Vad vacker den är! Tack, Alice, Rose och Jasper!" sa jag och kramade alla.
"Klä på dig, så ska du få se våran present.", sa mamma.
"Okej, jag kommer snart!" sa jag ivrigt. Undra vad dom skulle ge mig. Och varför behövde jag klä på mig för att se den?
När jag var klar stod alla utanför huset och väntade på mig. Jag öppnade ytterdörren och tog ett steg mot den friska luften. Och där, precis framför mig stod en silvrig sportbil med en stor röd rosett på sig. Jag stod bara där och gapade.
"Är den här min!"
"Ja. Den är från mig, din mamma, Carlisle och Esme.", sa pappa.
"Åh, herregud, den är så fin! Tack alla!" sa jag och sprang till bilen. Jag satte mig i förarsätet och lade händerna om ratten. Jag hade redan ett körkort ifall det skulle hända något, så det var bra nu när jag också hade en egen bil. Bilen hade skinnsäten och dörrar som åkte uppåt.
"Det är en Lamborghini Gallardo Ip560", sa pappa. "Tycker du om den?"
"Nej, jag älskar den! Tack pappa", sa jag och kramade honom.
"Tacka inte bara mig, tacka dom andra också."
"Tack!" sa jag och klev ur bilen. Sen kramade jag om alla.
"Du har inte fått min och Jacobs present än", sa Emmett.
"Åh, det behövs verkligen inget mer."
"Här", sa han och räckte mig ett paket.
"Tack", sa jag medans jag öppnade paketet. Där låg det en sprillans ny mobil och ipod.
"Åh, tack så mycket!", sa jag och kramade om Emmett och Jacob.
"Grattis på födelsedagen" viskade Jacob i mitt öra när han kramade mig. Jag log bara tillbaka. Jag kanske får köra den till skolan! Min alldeles egna och första bil!
"Nej, jag skulle inte tro det, Nessie. Vi får inte sticka ut för mycket.", svarade pappa efter att ha läst min tanke.
"Men snälla, snälla , snälla!", sa jag och lät som en liten bebisunge.
"Låt henne köra den bara en dag, Edward." , sa Esme.
"Tja, jag vet inte…"
"Men kom igen, pappa!"
"Okej då, men du får inte köra den till skolan så ofta."
"Så jag får köra den dit mer än bara en gång?", frågade jag och flinade brett.
"Vad ska du annars ha den till?"
"Åh, tack så mycket, pappa!" , sa jag och kramade om honom.
Sen var det dags att åka till skolan.
Slut, did you liked it? :)
kapitel 3 "sunset" (den fanficen som är efter breaking dawn)
kapitel 3
VAMPYRER
Vi alla sprang ut för att kunna stoppa dom. När vi var klara med allt kom Sam och resten av flocken springande ut till oss. De hade kommit lite försent om de ville se vad som pågick. Om dom skulle ha kommit innan så kanske den svarthåriga tjejen inte hade kunnat rymma. Dom hade kunnat stoppa henne om vi andra var upptagna. "Vad hände?" frågade de i mun på varandra. Vi berättade allt som hade hänt och att den svarthåriga tjejen hade rymt. De lät Jake ta hand om henne ensam för att de andra behövde sova och Sam skulle på sin smekmånad med Emily.
"Vad vill ni?" morrade Edward.
"Vi vill inget illa" sa den blonda tjejen med en bebisröst. Jag sneglade på Edward för att se hur han reagerade när han läste deras tankar. Han var inte avslappnad vilket kanske inte var så bra.
Plötsligt stod Edward i försvarsposition och jag förstod att dom tänkte anfalla oss. Edward sprang efter den brunhåriga tjejen som sprang iväg för att kunna fly. Han hann ikapp henne och gjorde slut på henne. Den blonda tjejen såg på mig med stora röda ögon. Efter en sekund var hon på min rygg och försökte bryta armen på mig. Jag lyckades vända på mig i hennes hårda grepp och hoppade på henne. Jag tog tag i hennes huvud och vred på det så hårt att nacken knäcktes. När jag var klar med den blonda tjejen så var killen redan borta. Jacob hade slitit sönder honom i stycken och kastade honom med tänderna in i den stora brasan som Edward hade tänt. Edward kom fram till mig och tog upp den blonda tjejens kropp och kastade in den i elden.
"Snyggt jobbat, Bella" sa han till mig och log. Jag tyckte att det här var kul. Jag skulle lätt kunna vänja mig vid det. Fast det var inget jag verkligen ville. För jag vill inte att det ska komma fler vampyrer till Forks och döda alla oskyldiga människor bara för att de ska få blod. Det kändes skönt att jag kunde vara med och delta den här gången. Eftersom det gick så lätt så var det här bara som ett prov. Jag skulle säkert klara mig nästa gång om något hände. Nu behövde ingen skydda mig längre, och det kändes bra.
"Äh, det var väl inget. Tog vi alla?" . Jag såg mig omkring för att se om alla var här och oskadda.
"Den svarthåriga flickan hann fly" sa Alice tyst. "Men jag tänker hitta henne innan hon dödar någon. Förlåt", sa hon och tittade ner i marken.
"Jag tar henne inatt" sa Jacob. "Hon sprang mot skogen så det blir en lätt match".
"Flocken följer väl med dig?" frågade jag oroligt. Det kändes bara inte bra om Jacob skulle vara ensam i skogen med en vampyr.
"Sluta oroa dig, dumma Bella. Har du glömt att jag kan klara mig själv?. Jag tar det" sa han stolt.
"Okej. Jag antar att jag borde sluta oroa mig".
"Bra" sa han och log. Han ville visa att han kunde klara sig själv, utan hjälp. Han är ingen barnunge som inte kan klara sig själv. Och jag är inte hans mamma. På tal om hans mamma, så har jag inte hört så mycket om henne. Men Jake ville aldrig berätta. Det var ett känsligt ämne för honom. Och jag förstår det.
Vilken dag det hade varit idag. Hur skulle Sam kunna njuta av sin smekmånad medans en vampyr sprang runt i skogen vid deras reservat. Men Sam verkade inte ett dugg orolig. Han visste vad han höll på med och att Jake skulle klara sig fint. Det visste jag också. Jake är stark. Han kan klara av en vampyr själv. Han klarade av killen så han borde lätt kunna klara av tjejen.
Jacobs perspektiv:
När jag kom hem efter en trött dag la jag mig bara på soffan och vilade. Jag höll på att somna innan pappa kom och började prata med mig. "Jacob, vad tusan hände där ute?" frågade han. Det tog lite tid innan jag svarade för att kunna samla mig.
"Inget" var det ända jag orkade säga.
"Inget? Inget!?" han började bli rasande så jag försökte lugna ner honom. Det var nog inget bra svar jag gav.
"Det kom fyra andra vampyrer. Efter bröllopet, på efterfesten. Vi tog alla utom en. Hon lyckades fly medans vi höll på med de andra. Så jag försöker få lite sömn nu så att jag kan kunna ta henne inatt."
"Jaha, men du ska väl inte gå dit själv? Du vet hur jag tycker om det, Jacob."
"Jo, det är precis vad jag ska göra. Jag klarar det pappa. Så om du ursäktar mig så går jag och lägger mig." Jag ställde mig upp och gick mot mitt rum. Jag hörde pappa mumla något ohörbart innan jag stängde dörren efter mig. Jag la mig på sängen och kände att mina ögonlock började bli tunga. Efter en sekund somnade jag.
Jag vaknade mitt i natten för att kunna utföra mitt arbete ensam medans alla andra sov. Jag gick ut till skogen och skiftade form. Jag började gå runt och spana efter den svarthåriga blodsugaren. Jag hörde inga andra tankar i mitt huvud, vilket var bra eftersom jag vet att jag var ensam. Gräset var blött efter gårdagens regn och månen lyste högt på himlen. Jag traskade vidare tills jag började höra något. Några meter bort från mig stod en vit gestalt framför mig. Hon stirrade på mig med sina röda, fula ögon och log. I nästa sekund hoppade hon på mig och jag försökte få av henne från mig. Jag lyckades att få tag på hennes arm och bet av den. Hennes skrik gjorde så ont i mina öron att jag tappade bort mig. Hon bet mig på halsen, men innan hon hann göra något mer kom Seth flygande mot henne. Jag hade varit så distraherad av hennes anfall att jag inte hade hört Seth komma. Seth slet sönder henne i stycken och till slut så var hon död. Jag kände en obehaglig känsla. Det brändes i min hals. Jag skiftade form för att det gjorde så ont, och Seth gjorde det också. Jag la mig på marken och väntade bara på att dö. Det gjorde så jävla ont!
"AJ!!! Min hals brinner!" skrek jag av smärta. Det kändes som om någon tryckt ner en glödhet sten i min hals. Jag började känna mig yr och svag.
"Jacob, vad hände!?" skrek Seth av rädsla.
"Min hals… hon… bet… mig!" Det var så svårt att prata för att det gjorde så ont, men jag gjorde mitt bästa.
"Åh, nej, Jacob. Fort, jag måste ta dig till Cullens!" Sa Seth och det lät som om han skulle börja gråta. Jag kunde inte tänka mer - orkade inte. Så jag slöt ögonen och bara väntade på att dö.
"JACOB!!" , hörde jag någon säga. En vacker röst. En kvinnlig röst. Bellas röst. Varför hörde jag Bella? Plötsligt började jag höra andra röster och jag öppnade ögonen. Jag var hemma hos Cullens och låg på deras soffa. Jag såg Carlisles ansikte framför mig och hörde massa andra röster. Jag var visst inte död.
"Det finns inget vi kan göra, det är försent." Sa Carlisle. Vad var försent? Jag slöt ögonen igen och orkade inte göra något. Jag hade ingen kraft kvar.
"Låt honom vila." Sa Carlisle igen. Vad hade hänt med mig? Varför kände jag mig annorlunda? Jag kände mig inte varm längre, utan kall och svag. Jag var så trött. Jag ville bara sova men det gick inte. Jag försökte och försökte men ingenting hände. Jag var fortfarande vaken. Jag öppnade ögonen för att kunna förstå vad som hade hänt med mig.
"Bella?" frågade jag. Vad fan var det där för röst? Det kan inte ha varit min. Min röst lät inte så.
"Jacob…? Hur är det?" frågade Bella.
"Jag känner mig yr, och det bränner i halsen." Jag blev förvånad igen när jag hörde den konstiga rösten som kom ut från min mun. Jag satte mig upp och kollade på mina händer. Dom var alldeles kritvita. Jag drog häftigt efter andan och tittade ner på mina nakna fötter. Dom var också kritvita. Hela jag var vit. Jag började bli rädd. Jag ställde mig upp för att gå därifrån.
"Nej, Jake. Du får inte gå." Sa Bella.
"Bella… säg inte att jag har blivit det jag tror att jag har." Min röst skakade när jag pratade.
"Jag är ledsen för det, Jake." Jag knöt nävarna och dunkade in den högra i väggen. Jag ville bara gråta av arghet.
Men väggen gick inte sönder. Konstigt. Jag var nog för svag för att kunna slå sönder en vägg.
Jag började känna en väldigt god doft. Jag andades in doften och vände mig mot Seth som stod i ett litet hörn och tittade skräckslaget på mig. Doften kom från honom. Det brändes i halsen igen och jag kände lukten av färskt blod. Jag började ta ett språng mot Seth, men något stoppade mig. Jag kände två armar ta tag i mig innan jag hann göra något.
"Seth, du måste gå ut. Nu." Sa Edward. Seth tittade på mig igen och jag såg tårarna i hans ögon. Åh, nej. Vad höll jag på att göra?
"Förlåt, Seth." Viskade jag innan han försvann. Jag hade blivit ett monster. En vampyr.
"Sätt dig ner." Sa Edward till mig, och släppte taget om mina armar. Jag satte mig på soffan och Bella satte sig bredvid mig.
"Han måste få jaga först innan vi tar itu med annat." Sa Carlisle.
"Ja, det blir nog bäst. Jag följer med honom. Någon annan?" frågade Edward.
"Jag följer med." Sa Bella och ställde sig upp. Jaga? Jag vet väl inte hur man gör.
"Jaga? Men jag…"
"Vi kommer att visa dig. Det är lätt. Eller hur, Bella?" sa Edward. Jag vände mig mot Bella.
"Ja det är det. Jag trodde också att det skulle vara svårt första gången, men det var det inte." Sa hon. Okej, det här borde jag nog klara.
Vi gick ut till skogen och där fanns det några renar.
"Titta nu hur jag gör, Jacob." Sa Edward.
"Renar? Blä."
"Du kommer tycka om det." Sedan hoppade han på en av renarna och bet den i halsen. Han surplade i sig all blod tills renen var död. Bella gjorde likadant. Okej, Jacob. Jag måste klara det. Jag fixar det. Intalade jag mig själv. Jag tog ett språng mot renen, tog tag i halsen och bet. Blodet smakade så gott! Och det var faktiskt ganska så lätt. Jag var fortfarande inte mätt så jag tog en till, och en till. Edward och Bella tog bara två stycken.
"Han är nyfödd, så han behöver mycket blod första gången." Hörde jag Edward säga till Bella. När jag var klar torkade jag mig runt munnen med handen.
"Kan vi gå tillbaka nu? Jag vill träffa Nessie." Sa jag. Jag hade saknat henne otroligt mycket.
Edward och Bella sneglade på varandra tills Bella sa:
"Eh, Jacob… eftersom du är nyfödd nu och då kommer du att vilja ha människoblod också, och tja, Renesmee är bara halv vampyr." Jag förstod vad hon menade. Jag skulle inte få träffa Renesmee så länge jag kunde sköta mig.
"Nej! Jag lovar att sköta mig! Snälla, jag måste få träffa henne!"
Hur ska jag kunna stå ut med att inte få se henne i… jag vet inte hur många år.
"Tja, några år blir det." Sa Edward.
När vi kom hem till Cullens så hämtade Bella en spegel och la den framför mig.
"Titta på dig själv, Jacob", sa hon. Jag tittade in i spegeln. Där stod jag. Helt vit och helt röda ögon. Jag hatade mina nya ögon! Jag försökte se mig själv i mina bruna ögon. Som jag hade från början. Jag slöt ögonen och koncentrerade mig djupt. Jag försökte se mig själv med mina vanliga ögon. Jag öppnade ögonen och tittade in i spegeln igen. Mina ögon var bruna! Hur i helvete hade det här gått till? Samtidigt som jag märkte att mina ögon blev bruna kom Edward och ställde sig framför mig med ansiktet vänt mot mig. Han tittade häpet på mig med stora ögon.
"Imponerande…" sa han.
"Vad?" frågade Bella.
"Hans ögon ändrades efter den färg han ville att han skulle ha. Han tänkte på det och det fungerade!". Alla andra i rummet stirrade på mig. Jag förstod inte vad som hände. Vad hade jag gjort med mig?
"Jag tror…" började Edward. " Att han kan ändra sig själv. Han kan bestämma hur han vill se ut."
"En gåva?" frågade Bella.
"Antagligen."
Jag tittade länge på mig i spegeln. Sedan såg jag att mina ögon började ändras till rött igen.
"Fast det verkar inte hålla så länge." Sa jag. Alla tittade på mig igen och nickade.
"Så.. Jag har en gåva?" frågade jag.
"Ja." Sa Edward.
"Coolt." Sa jag och flinade.
Då var det slut på kapitlet, hoppas du tyckte om det! :)
kapitel 2 "sunset" (den fanficen som är efter breaking dawn)
KAPITEL 2
Solen hade precis gått upp och Renesmee hade vaknat. Jag och Edward gick in till hennes lilla rum och såg att Jacob också hade vaknat. Han och Nessie lekte så fint tillsammans.
Nu behövde ingen jag älskar skydda mig från farliga hot. Jag har anslutit mig till hans värld.Nästa gång någon hotade oss skulle jag vara redo. En tillgång, inte en belastning. Han kommer aldrig tvingas välja mellan mig och sin familj igen för att jag tillhör den nu. Vi är partners. Det finns saker som inte har förändrats och en av dem är min desperata kärlek till honom. När vi kom hem började vi fixa oss för bröllopet som skulle börja om några timmar. Jag tog på mig en rosa, normallång klänning som Alice hade lagt in i min garderob. Jag satte upp håret i med en toffs. När jag var klar tog jag på Renesmee en vit vacker klänning som passade hennes vackra gröna ögon. Edward hade tagit på sig en svart smoking och fixat till håret lite. När vi var klara så gick vi ut till Edwards bil och väntade på att Alice skulle komma. Sedan kom hon ut ur huset, dansande med en lila kort, fluffig klänning.
Idag skulle jag och Edward åka till stan för att köpa en bröllopspresent till Sam och Emily som skulle ha bröllop imorgon. Jag och Edward skulle gå in till huset där alla andra var. Jacob och Renesmee ville vara kvar i stugan och leka. När vi kom till huset och gick in till vardagsrummet satt Alice på ena sidan av den vita soffan och Emmett på den andra och zappade med fjärrkontrollen.
"Vad ska ni hitta på idag då?" frågade Alice oss.
"Har du inte redan sett det?" frågade Edward henne.
"Jo det har jag. Får jag följa med?" sa hon och log.
"Självklart att du får Alice" sa jag och log tillbaka.
"Men då kan du gå med Alice så att jag Emmett och Jasper kan gå och söka efter de andra vampyrerna" sa Edward till mig.
"Okej, men var försiktig, Edward" sa jag.
"Det är jag alltid Bella älskling" sa han och flinade.
"När ska vi åka då Bella?" frågade Alice.
"Nu, kanske?"
"Okej. Kan vi åka i min bil?" sa hon glatt.
"Visst, det går bra."
Alice började gå mot ytterdörren och jag följde efter henne. Jag satte mig i passagerarsätet och hon framför ratten. Hon starade motorn och körde ut på vägen.
"Några förslag på vad vi ska köpa?" frågade jag Alice.
"Tja, deras "familj" äter väl ganska mycket, eller hur?"
"Ja, de gör dom väl".
"Och då behöver de något att äta med, eller hur?"
"Ja?"
"Då kan vi köpa ett besticksätt"
"Vilken bra idé Alice" sa jag med ett leende. Det var en fantastisk bra idé.
"Jag vet" sa hon och flinade. Hon svängde in i ett hörn och parkerade bilen utanför en affär.
Alice stänge av motorn och vi gick ut ur bilen. Det var inte så många personer där när vi kom in. Affären var liten så det var inte så svårt att hitta det vi letade efter. Vi hittade en stor silvrig låda med många silvriga bestick inuti. Det var stora och små. Det fanns också köksknivar i.
"Den här blir bra" sa jag och menade den silvriga lådan.
"Ja, den blir toppen". Jag tog lådan och gick mot kassan. Det var bara en person före mig så det gick snabbt. Jag betalade och gick sedan ut till bilen.
"Det här blir perfekt" sa jag och öppnade dörren till passagerarsätet. Alice nickade och satte sig vid förarsätet. Hon startade motorn och vi körde hemåt. När vi kom hem parkerade Alice bilen i garaget och vi gick in i huset. När vi kom hem satt Edward på den vita soffan med Renesmee i knäet. Jacob syntes inte till. Han hade nog gått hem.
"Hej, mamma" sa Renesmee när jag satte mig bredvid Edward på soffan.
"Hej, älskling" sa Edward och kysste mig lite lätt.
"Hej. Hur har din dag varit? Hittade ni dom andra?" frågade jag Edward och han förstod vad jag menade när jag sa "dom andra".
"Nej. Vi tappade spåret. De verkar vara på alla möjliga ställen. Vi ska leta efter dom snart igen" sa Edward med en hård röst.
"Jaha, okej. Var är Jacob?"
"Han gick hem för att meddela flocken att det har kommit andra vampyrer till Forks" sa Edward.
"Okej. Kommer han komma tillbaka innan bröllopet?"
"Jag vet inte. Jag tror inte det för bröllopet är imorgon".
"Mm, du har nog rätt".
Vi och flocken hade inget avtal längre. Vi litade helt enkelt på varandra. Så vi kunde åka till La Push utan några problem och de kunde komma hit utan problem. Alla tyckte att det var en bra ide, speciellt jag. Jag är en Cullen nu och om avtalet fortfarande fanns så skulle inte jag kunna åka till La Push för att hälsa på Jake. Så det var bra att det inte fanns något avtal längre.
Idag var det lördag och jag skulle åka i förväg till La Push för att se om Emily behövde hjälp med något. Alice ville också följa med för att hjälpa till, så vi satte oss i min bil och jag började köra. När vi kom fram parkerade jag bilen utanför Sam och Emilys lilla stuga och knackade sedan på dörren. Dörren öppnades och där stod Leah.
"Hej" sa hon och verkade missnöjd när hon såg att det var vi. Hon kanske väntade sig någon annan.
"Hej, Leah. Vi tänkte om ni behövde hjälp med något så kan vi hjälpa till" sa jag och log. Jag och Leah hade inte varit så goda vänner precis. Men vi var inte heller ovänner.
"Okej, kom in". Jag och Alice klev in i huset och följde efter Leah. Jag kände igen stugan. Jag hade bara varit här en gång men ändå så kommer jag ihåg det från mina mänskliga minnen. Det var när Edward hade lämnat mig och jag var med Jake i La Push och Paul fick ett utbrott och de andra körde mig hit. Jag kom också ihåg vad som hade hänt med Emilys ansikte.
"Stirra inte på Emily, okej?" viskade jag till Alice så tyst som möjligt. Alice nickade bara och vi gick in i ett litet rum där Emily satt.
"Hej, Bella!" sa Emily och kramade om mig.
"Hej, Emily" sa jag och kramade henne tillbaka. "Det här är Alice, Edwards syster" sa jag och vände mig mot Alice.
"Hej" sa Alice och de skakade hand.
"Hej, Alice".
"Så, behöver du hjälp med något?" frågade jag.
"Ja gärna. Om ni bara kunde hjälpa mig med klänningen och sminket"
"Alice är expert på sånt. Det var hon som sminkade mig på mitt bröllop"
"Vad bra då" sa Emily och log.
"Behöver du hjälp med någonting annat?" frågade jag vänligt.
"Om nån av er bara kunde hjälpa mig med dekorationerna, om det är okej"
"Jag kan fixa dekorationerna så kan Alice fixa håret och sminket".
"Ni är så snälla, tack för att ni hjälper mig".
"Ingen orsak. Nå, vart ska jag börja?" frågade jag. Jag var glad att jag kunde hjälpa Emily om hon behövde hjälp. Hon verkade inte vara rädd för oss vampyrer men vi skulle aldrig kunna skada henne och det vet hon. Allt var bara så bra nu när alla var sams.
"Det står en korg med rosor på köksbänken. Om du bara kunde dekorera lite runt altaret så skulle det vara jättebra. Min syster skulle ha gjort det istället men det kom upp något annat så hon var tvungen att gå. Men hon kommer komma tillbaka innan vi börjar".
"Okej, jag fixar det med en gång" lovade jag och gick ut ur rummet. Jag hörde att Alice och Emily började prata. När jag kom fram till köket satt Leah på en av stolarna och verkade bekymrad över något. Hennes ansikte var uttryckslöst. Jag gick fram till henne och satte mig på en av stolarna bredvid henne.
"Leah, är allt okej?" frågade jag.
"Mm" var det ända hon fick fram.
Hon verkade olycklig och jag förstod varför. Hennes gamla pojkvän Sam Uley skulle gifta sig med Emily. Sam hade krossat hennes hjärta när han höll på att bli varulv. Och Leah har fått stå ut med att se dom två tillsammans så lyckliga och nu skulle de gifta sig. Stackars Leah.
"Leah, om du vill prata så…"
"Snälla låt mig vara. Jag mår bra."
Leah Clearwater, vars ansikte var en uttryckslös mask, slöt ögonen - inte för trötthet, utan för att kunna koncentrera sig för att inte tårarna i hennes ögon skulle börja rinna.
"Okej, om det är det du vill så ska jag inte störa dig" sa jag och gick fram till köksbänken. Jag tog korgen som var full av röda rosor och gick ut. De skulle gifta sig på stranden och de hade tur att det var vackert väder ute.
Edward behövde inte gömma sig för solen längre när han och jag hälsade på i La Push och det var vackert väder. Alla de andra visste redan vad dom var och hade inget emot det.
Kunde det bara bli bättre?
Jag gick fram till altaret och började pynta stället med rosor. Rosorna luktade så gott och var så vackra. Lite längre bort från altaret fanns det ett stort tält som var pyntat med lampor och rosor. Där skulle nog efterfesten hållas. När jag var klar gick jag in i den lilla stugan igen. Alice var klar med Emilys hår och smink så bestämde Alice och jag oss för att åka hem för att byta om till finare kläder. Emily tackade oss flera gånger och tjatade om vad hon skulle ha gjort om vi inte hade kommit.
Alice hade fixat hennes hår jättefint. Hon hade lockat håret och suttit upp det i en bulle på hjässan. Hon hade också sminkat henne fint. Leah - som hade suttit i köket - gick för att ta på sig sina kläder. Hon skulle vara brudtärna på sin kusins bröllop. Egentligen skulle Sam och Emily ha haft bröllop för länge sen, men det hade skjutits upp på grund av Victoria och hennes lilla armé av nyfödda som kom för några år sedan.
Jag kollade runt för att se om jag kunde hitta Jacob. Han syntes inte till och bröllopet skulle börja snart. Han hjälpte säkert Sam med någonting. Många människor var här och alla visste säkert om mig och Edward. Vi satte oss ner och väntade på att bröllopet skulle börja. Sam och Jacob kom och ställde sig vid altaret och väntade på att Emily skulle komma. Jag började höra bröllopsmusiken och Emily kom ut med sin pappa och gick mot altaret. Hennes klänning var så vacker och själva hon var vacker. Hennes vackra ansikte lyste upp när solens strålar strålade mot henne. Prästen började mumla de vanliga orden som alla präster gjorde på bröllop.
När allt var klart gick jag, Edward, Alice och Renesmee bort till det stora tältet som låg lite längre bort. Där inne fanns det dricka och mat. Alla tog en liten bit utom vi. Jag tycker att mänsklig mat ser äcklig ut i mina ögon. Det ser inte gott ut bara. Motbjudande. Vi alla satt vid ett bord och fick stå ut med alla blickar som vi fick av de andra. Jacob kom senare och satte sig vid vårat bord, brevid Nessie.
"Coolt bröllop va?" frågade han.
"Ja, verkligen Jake. Jag tycker att det är väldigt fint med bröllop på stranden", sa jag.
"Det får ni avgöra då om hon väljer den vägen. Det finns fortfarande lite tid kvar att tänka på det. Det är inte nödvändigt just nu." Sa Edward och svarade på en av Jacobs tankar. Jag antar att det handlade om Jacob och Renesmee. Alice skulle vilja säkert planera deras bröllop också. Hon var så tyst hela tiden. Så tankfull. Hon stirrade stort framför sig ett tag som hon brukade göra när hon såg någonting. Både jag och Edward märkte det och nu förstod Edward också vad Alice hade sett genom att läsa hennes tankar. Han såg spänd ut, vilket inte var så bra…
"Alice vad har hänt?" frågade jag.
"Dom är här" sa hon livlöst. Jag förstod vad hon menade. Dom andra 4 vampyrerna har kommit hit. Till La Push.
Hoppas ni tyckte om den! :)
Kapitel 1 "Sunset"
Jag orkar inte läsa igenom så det kan finnas lite stavfel och jag kanske har glömt att sätta citattecken ( " ) på några meningar. TEXTEN ÄR LITEN OCH JAG VET INTE VARFÖR DET HAR BLIVIT SÅ, HOPPAS NI KAN LÄSA ÄNDÅ XD
Enjoy!
Kapitel 1
Inbjudan
Alla minnen .Alla dagar som har gått sedan jag träffade mitt livs stora kärlek, Edward. Alla mina minnen som mänsklig är bara suddiga nu. Det går inte att tänka mig ett liv utan Edward och våran dotter Renesmee. Jag har aldrig varit så här lycklig som jag är nu. För att jag är odödlig har jag en hel evighet framför mig med Edward. Jag var nu Bella Cullen .
Idag var det en helt vanlig dag för oss Cullens. Jag var inne i min, Edward och Renesmees lilla stuga som vi hade fått av Esme och Carlisle som bröllopspresent. Jag stod framför våran garderob som Alice hade fullproppatt med kläder. Jag ville hitta ett par lätta kläder till mig men det fanns nästan bara klänningar så jag tog bara på mig en blå siden klänning.
"Hej Bella!",sa Alice och kom in i rummet. Hennes ansikte lyste upp av glädje.
"Hej Alice. Jag ser att du bara har proppatt in klänningar till mig i garderoben".
"Ja, jag vet .Jag tycker att klänningar passar dig bäst istället för ett par gamla joggingbyxor",sa hon och grimaserade.Ett litet leende ryckte till i mina mungipor och jag började sakna mina gamla joggingbyxor som Alice hade kastat för länge sen. Dom var bara så mjuka och bekväma.
"Kom vi går till huset och ser vad alla andra gör",sa Alice.
"Visst."
När vi kom in i huset var alla där. Carlisle och Esme som satt och diskuterade om något, Edward, Emmett och Jasper satt och kollade på någon baseboll match på teve, och Rosalie var i sitt och Emmetts rum och grubblade över något.
"Edward, var är Renesmee?",frågade jag. Jag var orolig för henne.
"Du kan ta det lugnt älskling. Hon är ute med Jacob.",sa Edward.
Jag gick fram till ett av panaromafönstren och tittade ut över floden. Där såg jag Jacob och Renesmee som satt och pratade med varann. De såg så lyckliga ut tillsammans.
"Nessie, Nessie, Nessie..",viskade jag tyst för mig själv och tänkte på att allt hade gått så fort. Hon hade växt upp så snabbt att hon såg ut som en 6-åring på inte ens ett helt år. Jag hörde Edwards steg närma sig bakom mig och han la försiktigt sina händer runt min midja och pressade läpparna sakta mot mina. Han avbröt kyssen efter en halv minut och sa :
"Allt är lugnt nu Bella. Det finns inget att oroa sig för längre. Hon är med jycken nu men om det gör henne lycklig så ska vi vara lyckliga för hennes skull. Hon är i säkerhet med Jacob. Ingen mer Victoria, ingen mer Volturi... Inget att oroa sig för",sa han och kysste min hjässa.
"Jag vet att du har rätt. Men det är bara det att hon växer så snabbt och man skulle kunna tro att hon är 6år! Jag saknar den tiden då jag kunde hålla henne i min famn. Trycka henne tätt intill mig."
"Jag vet älskling.",sa han och suckade lite.
"Kom vi går ut och jagar .Jag börjar bli törstig",sa han på ett skämtsamt sätt. Han tog min hand och vi sprang ut ur huset. Vi sprang fram till floden där Jacob och Renesmee satt.
"Hej mamma och pappa!",ropade hon när vi bara var några meter ifrån dom.
"Hej älskling. Hej Jake. Vill ni följa med och jaga?",frågade jag dom.
"Nej tack mamma. Jag tror att vi bara ska sitta kvar här en stund",sa hon med glädje i rösten. jag nickade och sprang in i den djupa skogen med Edwards hand i min.
När vi kom in i skogen såg vi två hjortar. Edward hoppade på den ena och jag den andra .Jag sög ut allt blod ur hjorten och blev sedan mätt. Edward hade redan hoppat på en annan hjort som nyss hade kommit.
"Ska du inte ha en till?",frågade Edward och log det speciella leendet som jag älskade. Och så var han lite blodig runt munnen.
"Nä. Jag är ganska mätt nu".
"Okej. Jag ska bara bli klar med den här och sen kan vi gå in i huset igen".
Edward blev klar med hjorten som nu var död. Han tog min hand och vi sprang tillsammans hand i hand tillbaks mot huset. På vägen ut från skogen såg vi Seth och Jacob som pratade om något. Deras ansikten såg inte spända ut eller arga .Båda var i mänskligform och de började sakta komma mot mig och Edward.
"Hej Bella och Edward",sa Seth .Jag sneglade lite på Edward och såg att han hade läst Seths och Jacobs tankar och förstod nu vad de ville säga. Han såg iallafall inte arg ut och det var bra.
"Hej Seth",sa jag.
"Det är något jag vill säga till er".
"Eh, okej."
"Det är nu så att Sam och Emily ska gifta sig snart och hela familjen Cullen är bjuden"
"Vad kul att de äntligen ska gifta sig! Hälsa dom grattis och att vi kommer gärna. I alla fall jag, Edward och Renesmee, resten vet jag inte ".
"Bra att ni kan komma då",sa Seth och såg ännu gladare ut. "Bröllopet är nästa lördag".
"Okej",sa jag och log och han log tillbaka. De var på väg att gå in i skogen igen för att skifta form.Jag och Edward började gå tillbaka mot huset igen.
Mina ögon började bli ljusare och ljusare med tiden. De var inte längre klarröda som de var när jag precis hade blivit vampyr. De var nu lika ljusa som Edwards och alla andra i familjens.
När vi kom in i huset igen satte jag mig i en av de vita sofforna och Edward satt bredvid mig. Jag lyfte av min sköld och började tänka på vad som skulle hända med Jacob och Renesmee.
Ska de förlova sig? Ska de gifta sig? Få barn? Kan Renesmee få barn?
"Det är en sak som Carlisle undersöker. Han vet inte om en halv vampyr och en halv människa kan få barn. Gifta sig är en sak som jag tror att de kommer göra. Det är mycket möjligt." sa Edward.
Jag suckade tyst. Men det är ju såklart att jag vill att min dotter ska gifta sig. Men med min bästavän som skulle bli min svärson? Det kändes bara lite konstigt, de var allt. Jag började zappa med fjärkontrollen som låg på soffan bredvid mig. Jag stannade på CNN och ville titta vilka nyheter som fanns. Jag blev förvånad när kvinnan på teven berättade att en man har dött i skogen i Forks. De har bara hittat människospår .Men vem? Tänkte jag. Hur? De vampyrer som vi kände till som fanns i Forks var ju bara vi Cullens och James, Laurent och Victoria, men de var ju döda för länge sen. Och jag tror inte att någon i min familj har kunnat döda någon människa.
"Jag tror att de har kommit nya vampyrer hit" sa Edward med en låg röst.
Men tänk om det finns en människomördare? Måste det alltid vara just en vampyr?
"Nej du har rätt. Det kanske är en människomördare. Jag och Jasper får gå till skogen lite senare och leta om vi hittar några vampyrer och säga åt dom att sticka från Forks eller om vi inte har något val så kanske vi blir tvungna att döda dom. ". Jag satte på mig skölden igen.
"Men Edward, det beror ju på om dom är dumma eller snälla. Man behöver inte döda. Man kanske bara kan prata med dom så kommer dom inte döda mer. Men de beror ju på om de kan klara av att vara vegetarianer som oss",sa jag och log.
"Vi får se",sa Edward och såg spänd ut i ansiktet.
"Jag älskar dig", sa jag.
"Jag älskar dig också. De två personerna som jag älskar mest i mitt liv är du och Renesmee"
"Samma här"
Jag började höra två bultande hjärtan och steg som närmade sig. Det var Jacob och lilla Nessie som hade kommit.
"Eh, Jacob. Jag måste bara fråga dig en sak", sa jag när han och Renesmee kom fram till mig och Edward.
"Okej, visst".
"Du vet på bröllopet? Kommer Charlie komma? För om han kommer så kommer han att märka hur snabbt Rensemee har växt på inte ens ett helt år".
"Nej, han kommer inte komma. Han jobbar den dagen och kan inte ta ledigt".
"Okej bra. Men synd att han kommer missa bröllopet".
"Ja, det är synd. Hoppas att han kan komma till mitt och Renesmees bröllop nästa vecka".
"Va!?"
"Ta det lugnt. Jag skojjade bara. Skulle bara se hur du reagera" , sa han och började skratta lite.
"Det där var inte kul Jacob",sa Edward och jag instämde.
"Men det är bara för att du kan läsa tankar. Då ser du ju vad jag tänker och vad jag ska säga. Då är det ju inte så roligt", sa Jacob och flinade.
"Passa dig jycken, annars får du inte gifta dig med min dotter" ,skojjade Edward och boxade Jake lugnt på axeln. De började skämta mer men jag orkade inte lyssna så jag gick upp till Alices och Jaspers rum och skulle se om Alice var där. Jag gick till deras rum och knackade på dörren och gick in. Alice såg inte så glad ut. Hennes ansikte var stelt och hon var alldeles tyst.
"Alice, vad har hänt? Har du sätt något?"
"Ja, sa hon med låg röst.
"Kan du berätta vad du har sätt?"
"Det har kommit andra vampyrer till Forks. Jag ser inte exakt vad de vill men de pratar med Edward och Jasper. De ser inte så snälla ut"
"Jag vet. De sa på nyheterna att en man hade blivit mördad i skogen och de hade sätt människospår. Edward sa att han och Jasper skulle gå till skogen och kolla vilka de är. Men jag vet inte när de skulle gå."
"De borde också ta med sig Emmett för att de är fyra stycken" sa Alice. Hon lät orolig.
"Ja. Det kanske vore bäst. Jag ska gå ner och meddela det till Edward".
"Okej."
Jag gick nerför trappan och gick mot soffan där Edward och Jacob satt.
"Edward. Alice har sätt att mördarna i sin syn. De är fyra vampyrer och hon ser att du och Jasper pratar med dom. De verkar arga och ni kanske borde ta med er Emmett"
"Va? Vilka mördare? Bella förklara!" , sa Jacob och verkade glad över att få strida igen. Jag förklarade allt för Jacob och han insisterade att följa med Edward, Jasper och Emmett.Det var inget jag kunde stoppa honom för.
Det började bli mörkt ute och det var dags för Renesmee att sova. Jag ,Edward och Jacob gick tillsammans till våran stuga för att natta Renesmee. Jacob ville följa med oss för att han ville komma med. Vi gick in till Renesmees lilla rum och la henne i hennes säng. Edward började nynna min vaggvisa för henne och hon höll på att somna direkt. Medans Edward sjöng gick Jacob in i det lilla vardagsrummet. När Renesmee hade somnat så gick jag och Edward in i vardagsrummet och såg att Jacob hade somnat på soffan och han snarkade väldigt högt. Stackarn var så trött efter att följt efter lilla Nessie vart hon än gick hela dagen. Jag tänkte på att lägga en filt runt om honom men så kom jag på att han redan var varm. Jag skrattade lite lågt och gick sedan bort till Edward som var i vårt sovrum. Han låg på sängen och var alldeles tyst. Jag undrade vad han tänkte på. Jag gick och la mig tätt intill honom och han la ena armen runt mina axlar. Vi båda låg där helt tysta och tänkte. Tänkte på helt olika saker. Jag tänkte på när vi skulle åka och hälsa på Zafrina som jag hade lovat henne att vi skulle. Zafrina var hon som kunde visa en vad hon ville att man skulle se. Jag tyckte att det var ganska coolt. Utan Zafrina och Kate så tror jag inte att jag skulle kunna klara av att lyfta min sköld. Det var med deras hjälp som jag till sist kunde och räddade oss alla ifrån Alec och Jane. Jag började tänka på vad vi skulle ge till Sam och Emily som bröllopspresent.
"Edward. Vad tycker du att vi ska köpa till Sam och Emily som bröllopspresent? Kan inte jag och du åka någonstans och kolla? Jacob eller Alice kan vakta Renesmee?"
"Ja, varför inte. De har ju bröllop om bara två dagar om man räknar från och med nu" ,sa han med låg röst. Han lät trött. Som om han höll på att somna i vilken sekund som helst. Fast vampyrer kan ju inte sova. Man blir inte så trött. Men man kanske känner känslan av trötthet men sover ändå inte.
Jacobs snarkningar blev lite högre och jag orkade inte tänka. Jag slappnade bara av där bredvid Edward och det verkade som om han gjorde samma sak. Efter en minut ryckte jag och Edward till för att vi hörde ett skrik. Skriket kom från Renesmee och Jacob vaknade också. Jag och Edward sprang in till Renesmee och jag tog upp henne i min famn.
"Vad. Vad hände?", sa Jacob och lät väldigt trött.
"Jag vet inte vad som har hänt" viskade jag tillbaka. "Edward, vad är det?"
"Hon har drömt en mardröm"
"Om vad?" frågade Jacob och lät orolig.
"Om Volturi. Hon drömde att de ville göra oss illa. Att de dödade oss"
"Lilla gumman, du behöver inte vara rädd. Dom kommer inte att göra oss illa. Dom har gått hem och kommer inte komma tillbaka" sa jag.
"Mamma, Pappa. Jag är rädd",sa hon och såg så ledsen och oskyldig ut.
"Du behöver inte vara rädd gumman. Ingen kan skada oss. Ingen kan skada våran familj. Ingen kan skada dig" ,sa Edward lugnt.
"Jag vill gå till pappa" sa Renesmee och böjde sig över till honom. Edward tog emot henne och började nynna min vaggvisa lite lågt för henne. Efter en liten stund senare somnade hon om och Edward la henne i hennes säng igen. Jacob gick tillbaka till vardagsrummet utan att säga något mer och började sedan snarka.
