¨

Här kommer den efterlängtade kapitlet på Sunlight. Såklart så har jag inte läst igenom först så det kan finnas lite fel :P

                                        Kapitel 3
                                          PLAN

Jag hade en dålig vecka. Skolan gick dåligt som varje dag utan Edward och Charlie var nästan aldrig hemma för att han brukade åka hem till Sue och hälsa på henne efter jobbet. Jacob hade ju också sin skola på reservatet så vi kunde inte vara tillsammans så mycket. Så jag var helt ensam.

Jag borde nog tänka mer på mina planer för dom skulle nog inte fungera så bra. Jag hade ingen bra idé om vad jag skulle säga till Charlie för att få åka till London. Och den här blek-grejen skulle inte heller fungera så bra. Det finns många saker som jag måste handla innan jag blir som han. Men först av allt måste jag hitta Laurent. Han är mitt ända hopp. Jag tänker inte bara sitta här och låta tiden sakta, sakta rinna iväg, och bli äldre och äldre! Men samtidigt vill jag inte svika Charlie. Stackars Charlie vet ingenting. Undra hur det skulle vara om han visste allting. Allt skulle bli så mycket lättare då. Men jag vill inte sätta Charlie inför fara. Jag vill inte att någon jag älskar ska bli skadade på grund av mig.
Medans jag var själv hemma och hade inget att göra passade jag på att städa mitt rum. Jag dammade av fönsterbrädorna, bytte sänglakan och bäddade sängen. Sedan plockade jag upp några av mina kläder - som låg på golvet för att jag inte hade orkat lägga in dom i garderoben - och lade dom i min lilla garderob. Längst ner under några kläder som låg på garderobens botten låg det ett brev. Jag öppnade brevet och såg att det var ett presentkort som jag hade fått på min födelsedag av Carlisle och Esme. Det var ett presentkort från ett flygbolag. Jag fick en idé. Jag behöver inte betala resan till London med mina sparpengar. Det skulle räcka att åka dit och tillbaka. Det här skulle ju bli jättebra. Plötsligt ringde det i telefonen i köket och jag sprang nerför trappan för att hinna svara.
"Hallå?"
"Hej Bella, det är Jacob" sa han med glädje i rösten.
"Jake!" sa jag och lyste upp.
"Vi har lov från skolan nu, så jag tänkte om du vill komma och hälsa på"
"Ja, gärna. Kan jag komma nu?"
"Visst"
"Okej, då ses vi då" sa jag och la på luren.

Det var alltid kul när vi hängde i La Push. Sist jag var där kanske inte var så kul, men annars brukar det vara det på något sätt. Alla är så glada där. När jag hade kommit hem så hade Charlie inte kommit än. Jag såg honom inte i La Push, om han nu skulle hälsa på Sue. Billy sa att han hade sett Charlie gå hem till Sue, och att dom hade lämnat huset tillsammans.

Jag satt uppe på mitt rum och vilade i sängen. Det började påminna mig om Edward. När han kom varje natt när Charlie hade börjat snarka. När han kom och höll mig i sin famn. När han kysste mig. Men jag visste att doften av mitt blod - så mycket ljuvare för honom än alla andra människors blod, som vin jämfört med vatten för en alkoholist - faktiskt orsakade honom fysisk smärta, på grund av den brännande törst den framkallade.

Jag satte mig i vardagsrummet och tittade på någon tråkig serie på tv. Jag hörde dörren öppnas och Charlie kom in i vardagsrummet.

"Hej på dig, Bella" sa han och log. "Det är sent. Du borde gå och sova."
"Pappa, var har du varit? Jag hälsade på Jake i La Push och Billy hade sett dig gå hem till Sue, och att ni lämnade huset tillsammans". Jag såg att han började rodna. Han tittade ner på golvet för att inte visa det.
"Tja, hon hade inte gått ut och ätit på länge, så jag insisterade att gå ut och äta."
"Gick ni på en dejt?" sa jag och började fnissa.
"Nej, Bella. Man kan inte kalla det för en dejt. Jag sa ju att hon bara inte hade varit ute på länge. Och vi är bara gamla vänner som umgås."
"Jaha, det verkade som något mer…" sa jag för att försöka få fram svaret. Charlie svarade inte och det var faktiskt ganska sent så jag gick upp och la mig.

På morgonen när jag hade vaknat var Charlie inte hemma som vanligt så jag bestämde mig för att gå en runda i skogen. Jag klädde på mig och åt frukost. När jag var klar gick jag ut och låste dörren efter mig.

Det var alldeles tyst när jag kom till skogen. Några meter ifrån mig såg jag ett rovdjur. Den kollade på mig med stora, rädda ögon och sprang sedan iväg. Jag började traska fram genom ormbunkarna och kom fram till ängen. Det stod någon där, mellan träden. Jag kisade med ögonen för att se bättre och det var Laurent! Perfekt. Jag började gå fram tills jag stod i mitten av ängen. Laurent såg mig och kom fram till mig på mindre än en sekund.

"Bella… Är det du?" sa han och lät förvånad. Han såg inte alls läskig ut och hans röst var lugn.
Jag nickade bara till svars, jag var förvånad över att se honom. Det kändes konstigt utan Edward.
"Är du här ensam?" frågade han.
"Ja. Jag letade efter dig."
"Jasså?"
"Jag skulle vilja be dig om en tjänst", sa jag. Och när jag märkte att han inte skulle säga något så fortsatte jag. Plötsligt stod han alldeles framför mig och jag hoppade till. Jag samlade mig och undrade hur jag skulle börja.
"Hm… hur ska jag börja", sa jag och letade efter rätt ord.
"Jag vill att du ska göra mig till en vampyr". Jag tittade rakt in i hans ögon och han mötte min blick. Hans ögon spärrades upp av förvåning och han sa ingenting.
"Är Cullens inte här?" sa han och bytte ämne.
"Nej." Sa jag och tittade ner i det våta gräset.
"Är det verkligen vad du vill?" sa han och log retsamt.
"Ja." Sa jag med bestämd röst. Jag hade redan bestämt mig för det här. Det här var vad jag verkligen ville.
"Hm… Det här är en stor sak du ber om. Vet du vad du ger dig själv in på?"
"Ja.", sa jag utan att tveka. Han iakttog mig noga tills han bara vände sig om mot träden och sedan mot mig igen. Jag hörde någon morra inne i skogen.
"Som du vill. Men inte just nu, kom tillbaka senare." Sa han och försvann.
"Men.. Men, vänta!". Han hörde mig nog inte för han var borta efter en sekund. Varför hade han så bråttom? Någon morrade igen och en stor brun varg kom fram mellan träden. Jake. Såklart. Han ska alltid förstöra.
"Jake, vad vill du?" sa jag argt till honom. Eftersom han var i vargform kunde han inte svara. Jag traskade förbi honom och ut från skogen.

Tänk att Laurent skulle verkligen göra det här. Det kommer att bli en dröm som uppfylls. Inget eller ingen kan stoppa mig nu. Men kommer jag att kunna hitta Laurent igen? Jag vet inte när jag skulle få se honom igen för han sa det inte. Men han skulle iallafall hjälpa mig. Det var säkert.

När jag var hemma så gick jag in i vardagsrummet och satte mig på soffan. Charlie hade inte kommit hem än och det började bli lite sent. Jag hade inget att göra så jag gick in till köket för att se om det fanns någon disk. Det var bara några tallrikar och glas så jag satte igång och diskade dom. Jag hade gjort mina läxor, jag hade diskat, jag hade tvättat och hade inga läxor. Jag gick in och satte mig på soffan igen och tog fram en bok som jag hade fått av en kompis från Florida. Jag började läsa dom första raderna i boken;

"Var försiktig med vem du litar på. Till och med någon som ska föreställa en nära vän kan visa sig vara en förrädare…"

Dom meningarna dansade runt i min hjärna. Dom påminde mig lite om Laurent. Tänk om han skulle lura mig? Innan jag hann tänka mer så kände jag en varm hand på min axel. Jag höll andan och vände mig om. Åh, det var bara Jacob.
"Jake, du skrämde mig!" sa jag, ställde mig upp och andades ut.
"Oj, förlåt. Det var inte meningen. Vad är det för bok du läser?"
"En bok som jag fick av en vän från Florida"
"Vad heter den då?"
"Inget."
"Inget? Hm… vilken bra titel till en bok". Sen tog han boken ur mina händer och höll den framför sig.
"Vampyrprinsen?" sa han och tittade frågande på mig. "Hur beroende är du egentligen? Du skrämmer mig Bella."
"Jag har inte valt den, jag har ju sagt att jag fick den av en kompis! Och varför kom du ens till skogen idag?".
"Jag råkade bara vara där, och sen hörde jag er prata, så…"
"Så, du bestämde dig för att skrämma iväg honom för att han inte ska kunna uppfylla mina drömmar" avslutade jag meningen åt honom.
"Drömmar? Att vilja bli ett monster, hur kan det vara en dröm?".
"Sluta, Jake. Du kan inte hindra mig från att göra det jag vill. Jag trodde att vi redan hade pratat om det här."
"Finns det inget jag kan göra för att få dig att förbli människa?"
"Nej. Så försök inte hitta några utvägar för jag kommer att göra det här."
"Jaha, hur ska det då gå när Charlie och Sue gifter sig? Och då kommer ju två varulvar att flytta in, och du ska bara gå omkring som en vampyr?" sa han.
"VA?!" sa jag och spärrade upp ögonen och det tog några sekunder för mig att förstå att jag gapade.
"Har du inte märkt det? Varje gång Charlie kommer och hälsar på hos Sue ger hon honom en bamsekram och dom går ut på dejter och…"
"Jake, vad pratar du om?"
"Dom har inte sagt att dom kommer gifta sig eller något, men det är rätt uppenbart att något sånt kommer att hända."
"Men det går inte!" sa jag och satte mig ner.
"Bella, du kan ändå inte vara i samma hus som Charlie när du är vampyr."
"Jag vet, men jag hade bara aldrig tänkt på vad som kan hända mellan dom…"
"Vill du inte att det ska bli något mellan dom?"
"Jo, det är klart att jag vill. Om Charlie är lycklig så. Men det kommer inte att gå". Jake började flina när han märkte att min plan kanske var förstörd.
"Då kanske jag måste flytta och…"
"Nej! Bella du får inte flytta, snälla" avbröt han mig och hans flin försvann. Dörren öppnades och jag började höra steg. Det måste nog vara Charlie.
"Åh, Bella! Jag är så lycklig!" Ropade han i hallen. När han kom in i vardagsrummet och såg Jake här rodnade han lite för det han nyss hade ropat.
"Åh, hej Jake. Jag visste inte att du var här."
"Hej, Charlie" sa Jacob och log.
"Ja, du Jake? Det börjar bli sent och du kanske inte borde åka hem själv just nu så du kanske kan sova över?". Vad hade hänt med Charlie? Tänk om det Jake hade sagt nyss verkligen var på väg att hända? .När Jake såg hur jag reagerade flinade han och tackade ja.
"Så, vart ska jag sova?" sa Jake till Charlie och båda sneglade på den lilla soffan framför tv:n.
"Tja, du kan inte sova på den här lilla soffan, du är så stor, så det finns en madrass under Bellas säng som du kan sova på" sa Charlie och jag blev förvånad men visade det inte. Charlie var inte den personen som brukade tillåta sådana saker. Att en kille sover i mitt rum. Men Charlie visste nog att vi bara var vänner och han litade på Jake.

När det var dags att sova gick jag upp till badrummet för att borsta tänderna. Jag gav ett oöppnat paket med en tandbortse i till Jake så att han också skulle kunna borsta tänderna. Vi gjorde det samtidigt men han blev klar före så han gick in till mitt rum och drog ut madrassen som låg under sängen. Charlie hade gett honom en t-shirt och joggingbyxor som Jake skulle kunna sova i. När Jake satte på sig t-shirten höll den på att spricka för att hans muskler var så stora att tröjan blev för liten. Jake stönade och tog av sig den.
"Jaha, då får jag väl sova utan tröja då" sa han.
"Här" sa jag och räckte honom en filt och en kudde. Han la kudden under huvudet och kröp in under filten. Frös han ens? Äh, jag hade annat att tänka på.
"God natt, Jake", sa jag och mina ögonlock var riktigt tunga nu.
"God natt, Bella. Dröm fina drömmar nu" sa han, och trots att det var så mörkt så kunde jag svära på att jag såg honom flina.

                                     KAPITEL 2

                                      KLIPPAN

Jag satte mig på klippan bredvid honom och han var helt tyst, som om han inte ens märkt att jag satte mig bredvid honom.
"Hej" sa jag för att bryta tystnaden. Han verkade inte arg , utan ledsen och dyster. Han svarade inte så jag var bara tvungen att fråga honom om han inte tänker prata med mig.
"Tänker du ignorera mig?" frågade jag.
"Nej". Sa han utan att röra en min.
"Är du arg på mig?", undrade jag. Han vände sitt huvud och tittade på mig.
"Bella, jag vill bara inte förlora dig" sa han sedan.
"Du kommer inte förlora mig, Jake. Jag älskar dig och skulle aldrig kunna såra dig med flit".
"Jag är bara rädd att du kommer att försvinna på något sätt".
"Jake, jag måste prata med dig"
"Okej" sa han och lät orolig.
"Jag har hittat Cullens"
"Va? Har dom kommit tillbaka?" sa han och lät både arg och förvånad.
"Nej, nej. Dom har inte kommit tillbaka. Jag vet bara var dom bor just nu"
"Och hur vet du det? Har du haft kontakt med dom på sistone?!"
"Nej, Jake ta det lugnt!". Jag var tvungen att lugna ner honom innan han fick ett utbrott.
"Åh", sa han och lät lugnad.
"Jag sökte på internet och såg att Carlisle jobbade på ett sjukhus i London. Och jag tänker åka dit. Jag vet inte när…"
"Va?! Ska du åka till London?!" sa han och avbröt mig mitt i en mening.
"Ja. Jag måste!"
"Och hur har du tänkt att det ska gå till?"
"Jag vet inte riktigt. Jag måste tänka ut något att säga till Charlie. Men Jake, lova mig att inte säga något till någon!"
"Okej, okej , jag lovar, men du vet att när jag är varulv kan jag inte ha mina tankar ifred".
"Bra, men försök att inte tänka på det. Och flippa inte ut nu, men jag vet vem som kan göra mig till en vampyr" sa jag sedan.Han ryste till vid ordet vampyr.
"Bella , sluta prata om det där. Du får inte…"
"Snälla, tyst Jacob. Jag vet en man som är Cullens vän som brukar vara i Forks. Han heter Laurent och jag träffade honom förra året".
"Bella, du får inte!"
"Jake, det räcker! Det är mitt liv och det är jag som bestämmer över det!", jag började bli arg på att han alltid skulle klaga på vad jag än sa. Jag ställde mig upp på klippan och började prata riktigt högt.
"Jake, sluta klaga på allt jag gör! Jag klagar inte på allt du gör. Snälla Jake, förstör inte vår vänskap bara för att jag vill…" sa jag och tappade balansen. Jag föll ner från klippan och landade i vattnet. Jag hörde någon skrika mitt namn. Sen blev allt tyst. Srömmen var stark och jag hade inte kraft nog att simma. Jag sjönk ner djupare och djupare i vattnet, allt blev suddigare och suddigare, sedan blev allt svart. Jag såg ingenting. Sedan såg jag honom. Jag såg Edward, och han höll mig i handen. Han log mot mig och kysste min hand.

"Bella…?" hörde jag någon säga. Jag antar att det var Jacob.
"Jake… är det du? Var är jag?" sa jag medan mina ögon klarnade. Sedan märkte jag att jag låg i en okänd säng. Jag tittade mig omkring och då såg jag att det var ett sjukhus. Typiskt mig. Men hur hade jag hamnat här? Och varför kände jag mig yr?
"Jake, vad hände?" frågade jag. Min röst var så låg att den hördes knappt.
"Åh, minns du ingenting?"
"Bara när vi satt och pratade på klippan. Och att jag började prata högt."
"Du började bli arg och ställde dig upp. Sedan ramlade du ner i havet. Och du slog huvudet i någonting hårt. Jag hoppade i och räddade dig."
"Åh", sa jag och kollade runt. Det var bara jag och Jacob i rummet.
"Mår du bra Bella?" frågade han.
"Ja. Fast jag har lite ont i huvudet. Förlåt för att jag skrek åt dig Jake"
"Du behöver inte be om ursäkt, Bella. Du har rätt, det är ditt liv och jag ska inte lägga mig i".
"Jake, jag kommer fortfarande att vara samma Bella. Du vet inte hur ont jag får i hjärtat när jag skriker åt dig eller när jag sårar dig. Det är bara det att jag inte orkar lida mer. Därför måste jag åka", sa jag och jag såg hur ledsen han blev.
"Okej, om det är vad du verkligen vill så ska jag inte stå i vägen" sa han och reste sig upp.
"Nej, snälla gå inte Jake"
"Jag kommer tillbaka. Jag måste bara gå och berätta för Charlie att du är vaken" sa han, och han verkade inte glad.
"Vad har du sagt till Charlie om det här?"
"Jag sa bara att vi satt på klippan och pratade och när vi var på väg ner från klippan halkade du.
"Åh, okej, tack Jake". Sen gick han ut ur rummet och jag var ensam kvar. Jag började tänka på att jag hade sett Edward när jag hade svimmat. Och vi var tillsammans. Men varför hade jag sett honom? Jag kanske börjar bli galen utan hans närhet. Och därför måste jag åka. Om jag berättar för Charlie att jag ska åka och hitta Edward skulle han inte låta mig, för att jag hade mått så dåligt sen han hade lämnat mig och det var Charlie arg för. Men om jag sa att jag skulle träffa Alice? Hm. Det kanske skulle kunna gå. Plötsligt öppnades dörren och Charlie steg in.
"Hej, gumman" sa han och log.
"Hej pappa"
"Hur mår du?"
"Jag mår bra. När kan jag åka hem?" sa jag.
"Snart. Troligtvis idag".
"Okej". Dörren öppnades och en sjuksköterska som in.
"Hur är det med huvudet?" frågade hon vänligt.
"Bara bra. Kan jag få åka hem nu?" frågade jag ivrigt.
"Varför har du så bråttom, Bella?" frågade Charlie.
"Åh, jag har inte bråttom. Jag vill bara hem".
"Du kan göra dig redo nu om du vill gå hem. Det är okej" sa sjuksköterskan och log mot mig och Charlie.
"Ja, jag vill gärna åka hem nu" sa jag och satte mig upp i sängen. Sjuksköterskan hjälpte mig upp ur sängen och gav mig mina kläder som hade torkat. Jag gick in i en toalett och tog av mig sjukhuskläderna jag hade fått av dom. Jag tog på mig mina kläder och gick ut ur toan. Charlie var inte i rummet längre så jag gick ut till väntrummet och där satt han. Sedan gick vi ut från sjukhuset och satte oss i Charlies polisbil.
"Vart tog Jake vägen?" frågade jag när Charlie hade börjat köra.
"Han var tvungen att gå hem. Bella hur kunde du ramla, varför var du inte försiktig?"
"Förlåt pappa, det är typiskt mig att jag ska ramla. Men det var också halt på klippan".
"Varför var ni tvungna att sitta på en klippa och varför ramlade inte Jacob då?"
"Jag vet väl inte. Han kanske inte är lika klumpig som jag"
"Gör bara inget sådant igen, Bella".
"Jag ska försöka", sa jag och tittade ut genom fönstret. Vi var snart framme och det hade börjat regna. Charlie skulle nog inte låta mig åka till skolan på ett par dagar för att sjuksköterskan hade sagt att jag måste vila. Men det här blev ju en bra plan. Medans Charlie var på jobbet och jag hemma så skulle jag kunna gå ut och leta efter Laurent. Och när jag väl har hittat honom och han gör mig till en vampyr så skulle jag bli blek. och Charlie skulle nog inte undra för han skulle säkert tro att det var för att jag hade ramlat. Men jag kommer också ihåg att Edward hade berättat för mig att nyfödda vampyrer har klarröda ögon. Så innan jag blir vampyr måste jag åka in till stan och köpa kontaktlinser. Nu måste jag bara komma på vad jag skulle säga till Charlie om att åka till London. Fast jag orkar inte att tänka på det nu. Jag har för ont i huvudet för att kunna göra det. Jag slog mig säkert ganska hårt. Dumma klippa tänkte jag.
Charlie parkerade bilen utanför vårt hus och jag klev ut ur bilen. Sedan gick jag in i huset och tog av mig skorna och jackan. Sen gick jag uppför trappan och in på mitt rum. Jag gick mot sängen och vände mig sedan om. Där, bakom dörren stod Jacob och flinade.
"Jake, vad gör du här? Du skrämde mig" sa jag och satte mig på sängen.
"Jag sa ju att jag skulle komma tillbaka"
"Och du är inte… arg?"
"Nej. Varför skulle jag vara det?"
"För att…" var det ända jag hann säga tills han avbröt mig.
"Snälla Bella, ta inte upp det där igen. Jag orkar inte mer"
"Åh, okej" , sa jag och grimaserade för att jag hade ont i huvudet.
"Bella, är du okej?"
"Ja, jag fick bara lite ont i huvudet, det är allt"
"Vill du att jag ska gå?"
"Nej, nej absolut inte!"
"Okej, jag kan väl stanna ett tag till", sa han och log. "Så, har du kommit på någon bra plan?"
"Ja, det har jag faktiskt, fast inte hela"
"Vad har du kommit på då?"
"Att jag först måste köpa kontaktlinser för jag kommer att få röda ögon då, och Charlie får inte märka något. Och sen kommer jag också att bli blek. Men Charlie kommer nog tro att det beror på det som hände idag"
"Åh, bra plan" sa han och verkade imponerad.
"Jag vet. Du Jake , du vet väl att jag kommer komma tillbaka?" sa jag.
"Men tänk om du inte gör det? Tänk om du har saknat honom så mycket att du stannar kvar?"
"Jag lovar att jag kommer komma tillbaka, Jake".
Han tittade upp på mig och kom och satte sig bredvid mig på sängen. Han tog mitt ansikte mellan sina händer och smekte min kind.
"Jag älskar dig, Bella, och kommer alltid att göra det" sa han och pressade sina varma läppar mot mina. Jag besvarade inte kyssen för att jag ville inte såra honom. Jag försökte putta bort honom men han var så stark så det hjälpte inte. Han märkte det och avslutade kyssen.
"Jake, vad gör du?" frågade jag när jag hade kommit loss från hans grepp.
"Jag är kär i dig Bella. Jag vet att du inte känner på samma sätt, men jag vill bara att du ska veta att du har alternativ"
"Jake, jag vill inte ha några alternativ, snälla"
"Jag kommer inte att ge upp, Bella"
"Jag älskar dig Jacob, men inte på det sättet och jag vill inte att du ska missförstå någonting. Jag vill inte vara den som sårar dig"
"Förlåt" sa han och tittade bort.
"Jake, det gör ingenting, gör bara inte om det, snälla. Du kommer alltid att vara min bästavän, även om jag är människa, och även om jag blir vampyr."
"Jag ville bara kyssa dig en gång innan du åker iväg", sa han och suckade.
"Jag sa ju att jag kommer komma tillbaka, Jake"
"Ja, men då har du säkert Cullens med dig också" sa han och ryste till.
"Jag tror nog inte det, Jake. Jag tror inte att de kommer komma tillbaka" sa jag och kände att jag började få tårar i ögonen.
"Men varför åker du dit då? Då kommer du bara bli ännu mer sårad"
"Jag måste bara få se deras ansikten igen…"
"Men har du inga foton av dom som du kan se, eller så syns dom inte på bilder?"
"Jake, det där är bara en myt. Och nej jag har inga bilder. Edward tog dom så att jag skulle kunna glömma bort dom. Han lovade att de skulle vara som om de aldrig har existerat" sa jag och tårarna började rinna.
"Jag skulle aldrig göra något sådant mot dig, Bella", sa han och torkade mina tårar. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och mina ögonlock började bli tunga. Och i nästa sekund somnade jag.

På morgonen när jag vaknade så låg jag i sängen och mitt täcke hade ramlat ner på golvet. Jacob hade såklart åkt hem för han behövde också sova. Jag ställde mig upp och gick mot fönstret för att se hur vädret var idag. Jag drog upp persiennerna och tittade ut genom rutan. Det regnade fortfarande. Vädret var sällan så fint här i Forks, så jag var inte förvånad. Jag såg också att Charlies bil inte var där så han hade väl åkt till jobbet. Jag vände mig om och gick mot dörren. Där hängde det en liten lapp som det stod någonting på. Jag drog bort lappen från dörren och började läsa.

Jag är på jobbet. Om det är någonting så ring mig. Jag kanske
kommer hem lite senare än vanligt, ska hälsa på Sue!
Frukosten är klar och ligger på bordet.
Charlie.

Så var kapitel 2 slut, som sagt jag har inte läst igenom så det kan finnas några fel! Hoppas ni tyckte om den :)

Innan ni läser: Det här är en version av new moon, asso laurent är inte död, victoria har flytt, bella vet att jacob är en varulv, bella har inte hoppat från någon klippa, asso hon hör inte edwards röst i huvudet, men det dära som hände i port angeles när hon var med jessica i new moon hände, alice har inte heller kommit tillbaka!


                                                   KAPITEL 1

                                              KONVERSATION
Det har gått ett år sedan han lämnade mig. I ett långt år har jag längtat efter att bara få se hans ansikte, känna hans närvaro. Jag kan inte leva utan honom längre. Jag orkar helt enkelt inte. Mina mardrömmar blir bara hemskare och hemskare för varje dag som går. Jag skulle aldrig stå ut med det här om det inte vore för min bästavän, Jacob Black. Som var en varulv.

 Idag var det fredag och jag låg i sängen som vanligt och tänkte snabbt på några mattetal som säkert skulle komma på matteprovet som vi skulle ha idag. Sedan gick jag till badrummet för att skölja av ansiktet och kom tillbaka till rummet för att ta på mig mina kläder. När jag var klar gick jag nerför trappan och samtidigt tänkte jag på när jag för ett år sedan kom ner från den här trappan med en blå klänning som jag hade fått låna av Alice, och Edward - med en fin, svart smoking - som väntade på mig nedanför med ett leende.
"Bella?", sa Charlie och lät orolig.
Jag hoppade till lite och återkom till nuet. Det livet utan Edward.
"Det är ingen fara pappa. Jag tänkte bara på något".
Charlie nickade bara och jag gick vidare in till köket för att äta lite frukost. Jag tog ut en skål från skåpet ovanför diskbänken och tog ut lite mjölk ur kylskåpet. Jag hämtade en sked och satte mig vid köksbordet och hällde i flingor i skålen. När jag hade ätit klart gick jag ut till hallen och satte på mig skorna och regnkappan - för att det hade börjat regna ute. Jag skyndade mig ut till pickupen och satte mig bakom ratten. Medans jag körde tänkte jag på vad Jake skulle säga om jag blev en vampyr. För det var det jag ville. Jag ville vara odödlig och när jag väl hade blivit det skulle jag leta reda på Edward. Men vem skulle gör mig till en vampyr?

Efter att ha kört i några minuter - som kändes som en evighet - var jag framme i skolan. Jag parkerade bilen, stängde av motorn och gick sedan in. Jag gick in till de klassrummet som jag skulle ha matte i och satte mig på min vanliga plats bredvid Jessica.

"Har du pluggat till matteprovet Bella?", undrade Jess.
"Ja. Hur är det med dig då?". Jessica hade börjat förlåta mig för det som hände i Port Angeles. Och jag var glad för att hon äntligen hade börjat prata med mig igen.
"Klart att jag har. Fast jag känner mig ändå lite nervös."
"Det är du inte ensam om." Vi tystnade när Mr Varner började prata.
"Nu ska vi göra ett litet matteprov. När ni är klara får ni gå", sa han.
Jag tyckte inte att provet var så svårt fast att jag inte tyckte om matte. Det som kom på provet hade Edward redan lärt mig förut när vi skulle plugga tillsammans. Jag blev klar efter en stund och gick ut ur klassrummet. När skolan äntligen var slut åkte jag hem. När jag kom hem såg jag en svart bil parkerad utanför vårt hus.
"Jake!", tänkte jag för mig själv och lyste upp av glädje. Min bästavän var här. Jag stängde av motorn från pickupen och gick in i huset. Jag tog av mig jackan och klev in i vardagsrummet. Där satt Billy , Jacob och Charlie som kollade på någon match på teve.
"Bella!",sa Jacob med ett brett leende.
"Hej Jake. Hej Billy."
"Hej Bella", svarade Billy vänligt.
Jacob verkade inte så intresserad av matchen så jag frågade honom om han ville gå upp till mitt rum och naturligtvis kom han.
"Läget?", frågade han när vi hade kommit in i rummet. Jag satte mig på sängen och Jake lutade sig på mitt skrivbord.
"Bara bra. Hur är det med dig då Jake?".
"Bra." , sa han och log.
"Vad bra då. Du Jake…"
"Ja, Bella?"
"vad skulle du tycka om att jag blev en… en vampyr?"
"I helvete heller Bella! Är du helt knäpp?" , sa han och nu lät han arg. "Bella du får inte bli en vampyr!". Han skrek nästan.
"Shhhh! Charlie och Billy kan höra oss", viskade jag.
"Bella du får inte…" , började Jake. "Jag menar, det finns ju ändå ingen som kan göra dig till en blodsugare" , sa han och ryste." Tänk inte ens tanken Bella. Och om det är en av Cullens så bryter de vårat avtal."
"Jag vet det. Men det är ändå mitt liv och jag vill inte bli äldre och äldre! Du är ju också typ odödlig", sa jag och lät lite avundsjuk.
"Det inget jag har valt Bella. Man ska leva livet. Gå vidare. Om det är honom du tänker på så tror jag inte att han kommer tillbaka". Jag suckade tungt.
"Jag är ledsen Bella, men jag kan inte låta dig bli som han. Även om du blev det så vad skulle du säga till Charlie?".
"Jag vet. Men det är de jag håller på att tänka just nu. Jag är trött på mitt liv Jake!
Jag orkar inte leva utan Edward längre! Jag klarar det inte mer", snyftade jag.
"Jag finns här för dig Bella. Jag kommer aldrig att lämna din sida". Han kom fram till mig och satte sig bredvid mig på sängen. Jag lade armarna om honom och kramade honom hårt.
"Tack Jake. Det är för dig, mamma och Charlie som jag orkar leva. Jag älskar dig Jacob".
"Jag älskar dig också Bella", sa han och kysste mig på hjässan.
"Du, Jake…?"
"Ja, Bella?"
"Jag vill bara att du ska vara beredd. Om jag blir en…".
"Bella…", sa han och avbröt mig. Jag tystade honom innan han hann prata klart.
"Låt mig prata till punkt. Om jag någonsin hittar någon som kan göra mig till en vampyr så tänker jag ta den chansen. Jag orkar inte vänta".
Han ställde sig upp och gick mot dörren. "Jag kommer sakna dig , Bella" sa han och gick ut ur rummet och smällde igen dörren efter sig. Efter 2 minuter tittade jag ut genom fönstret och såg en svart bil köra iväg. Jakes svarta bil. Åh nej. Jag hade sårat min bästavän. Hur skulle jag nu stå ut med mitt liv? Det ända jag gör är att såra alla. En grej som jag aldrig glömmer är den dagen när jag sårade Charlie. Då när James var efter mig och jag var tvungen att fly. Jag hade sagt samma sak som min mamma hade sagt till Charlie när hon hade lämnat honom. Plötsligt fick jag en idé när jag tänkte på James. James, Laurent och Victoria. Jag ryste till när jag tänkte på Victorias namn. Victoria som hade försökt döda mig för att Edward dödade hennes James. Men Victoria hade flytt och James var död. Då återstod det bara en. Laurent. Han var den snälle svarthårige mannen. Han som hade förvarnat oss att James skulle spåra mig. Han kanske kunde göra mig till en vampyr. Men hur skulle jag kunna hitta honom? Jag suckade tungt och satte mig vid min gamla dator. Om jag blir vampyr måste jag också hitta familjen Cullen tänkte jag. Men hur skulle jag kunna hitta dom? Hur skulle jag kunna veta vart dom bodde? Sedan kom jag på att Carlisle är en doktor. Kanske om jag sökte hans namn på internet skulle det komma fram vilket sjukhus han jobbade på. Jag satte på datorn och öppnade internet. Sedan skrev jag hans förnamn och efternamn. Jag letade och letade. Till slut hittade jag det. Carlisle jobbade på ett sjukhus i London. Mina läppar formades till ett stort leende. Men jag måste åka dit. Men vad skulle jag säga till Charlie? Skulle han bli sårad igen om jag bara försvann sådär? Det vill jag verkligen inte.

"Bella?" ropade Charlie och knackade på dörren. Jag stängde fort av datorn och satte mig på sängen.
"Du kan komma in pappa". Dörren öppnades och han klev in. Han satte sig på sängen bredvid mig.
"Har du bråkat med Jacob?" frågade han och lät orolig. Han hade nog hört våra höga röster och dörren som smälldes igen från igår. Fast han hörde inte vad vi pratade om - vilket var bra.
"Jag vill helst inte prata om det pappa" sa jag och försökte dölja klumpen i halsen.
"Jaha" sa han och ställde sig upp. "Hoppas ni blir vänner igen då" sa han och gick ut ur rummet. Det började bli sent och jag började bli trött. Imorgon var det lördag och jag tänkte åka till La Push och prata med Jacob innan jag började leta efter Laurent . Jag släckte lampan och la mig i sängen. Mina ögonlock började bli tunga och efter en sekund somnade jag.
 Jag började drömma. Jag var i skogen. Jag var på den ängen jag och Edward brukade komma till. Sedan såg jag två människor stå och prata med varandra. Jag gick närmare för att se vilka det var. Det var Jacob och Edward. Plötsligt såg jag att Jacob var borta och istället stod det en brun stor varg framför Edward. Edward gjorde sig färdig för ett språng. De skulle börja bråka. Båda två sprang mot varandra.
"Nej Edward, Jake sluta!" skrek jag. Och efter bråkdelen av en sekund var de borta. De försvann. Edwards ansikte var så perfekt. Precis som jag mindes det. Det kändes så verkligt.
Och nu var jag ensam kvar på ängen. Precis som mitt liv skulle bli. Ensamt.

Jag vaknade av ett plötsligt ljud nerifrån. Jag satte mig upp i sängen och kände att tårarna började rinna i floder. Jag saknade honom så mycket att det gjorde ont i hjärtat varje gång jag tänkte på honom. Jag klev ur sängen, torkade tårarna och gick mot badrummet för att tvätta ansiktet.När jag var klar så gick jag nerför trappan för att se vad som hade hänt. När jag kom ner gick jag in till vardagsrummet för att se om ljudet kom därifrån. Men ingen var där inne. Sedan gick jag in till köket. Och där stod Charlie framför spisen. Det såg ut som om han skulle laga frukost.
"God morgon, gumman" sa han när jag stirrade på honom.
"Eh , god morgon pappa. Vad gör du?". Det var så ovanligt att han lagade frukost.
"Fixar bara lite frukost. Jag hinner tyvärr inte äta med dig, jag måste åka till jobbet".
"Redan?" klockan var bara elva på morgonen.
"Ja. Det är något vi poliser måste". Det lät som om han hade skuldkänslor för något. "Förlåt för att jag inte kan umgås med dig så mycket" sa han och suckade.
"Det är lugnt pappa. Jag kanske ska hälsa på Jake lite senare" sa jag och det gjorde ont i hjärtat när jag tänkte på att jag nog hade sårat honom.
"Är ni inte ovänner?" frågade Charlie och lät förvirrad.
"Nej. Han har säkert gått över det som hände igår" ljög jag.
"Vad var det som hände igår egentligen?"
"Jag har ju redan sagt att jag inte vill berätta. Han blev bara arg för en liten grej, men han har säkert gått över det" sa jag och ljög igen.
"Jaha. Okej då".
"När kommer du hem?" frågade jag.
"Tja, jag vet inte riktigt. Jag ska nog åka till Sue efter jobbet och se hur det går för henne"
"Okej. Du har varit där mycket dom senaste månaderna" , sa jag och flinade. Tänk om dom hade något på gång? Det skulle vara bra för båda två, att de inte känner sig ensamma längre.
"Jag gillar henne." sa Charlie och jag såg att han började rodna lite. "Och det är inte på det sättet Bella. Det är synd om henne". Det var faktiskt synd om Sue. Hennes man Harry har dött nyligen.
"Här har du dina ägg, Bella" , sa han.
"Tack" sa jag och satte mig på en stol vid köksbordet.
"Dags för mig att gå då" sa Charlie och gick ut från köket.
"Hejdå, pappa!" ropade jag efter honom. När han gick ut och stängde dörren bakom sig blev allt tyst. När jag var klar med äggen så gick jag upp till mitt rum och tog på mig några lätta kläder. Sen gick jag ut till pickupen och satte mig i den. Jag startade motorn och började köra.
När jag kom fram till reservatet parkerade jag bilen nära Jakes hus. Han hörde säkert att jag hade kommit. Jag stängde av motorn och klev ur bilen. Jag gick mot det lilla huset och dörren öppnades innan jag hann fram.
"Hej, Bella!" ropade Billy från dörren.
"Hej, Billy. Är Jacob hemma?" frågade jag och han förstod nog att jag ville prata med honom för vårt lilla bråk som vi hade igår.
"Nej det är han inte" sa han vänligt. "Han är vid stranden".
"Jaha. Okej, då går jag väl dit då. Tack Billy"
"Ingen orsak, Bella" sa han och log. Jag log tillbaka och gick sedan mot stranden. Huset låg nära stranden så jag behövde bara gå en bit. Medans jag gick började jag tänka på hur mitt liv skulle förändras om jag bara blev en vampyr och hittade Edward. Men tänk om…han inte ville ha mig längre? Det var ju därför han hade lämnat mig. Tror jag. Men tänk om han fortfarande älskar mig? Jag vill aldrig ha någon annan en Edward. Mina känslor för honom skulle aldrig förändras. Jag skulle aldrig glömma honom och hans underbara familj. Det var inte bara Edward som jag saknade. Jag saknade också Alice. Det känns som om jag är helt tom inuti. Som om det tog allting med sig när dom lämnade mig. En del av mig försvann när de försvann. Men nu när jag har hittat dom ska jag aldrig kasta bort chansen att träffa dom igen. Men jag måste komma på något att säga till Charlie. Men problemet var vad jag skulle hitta på. Skulle jag säga sanningen? Att jag hade hittat Cullens och tänkte åka dit? Nej. Han skulle verkligen inte låtit mig åka. Speciellt inte ensam. Han skulle nog vara rädd att jag skulle bli sårad igen. Men jag vill ändå inte såra Jake. Min underbara kompis. Fast jag skulle väl bli tvungen att göra det. Men tänk om han berättade sanningen till Charlie? Tänk om han blev så arg att han skulle göra det? Nej, sån är inte Jake. Jag måste säga till Jake att han får inte berätta det för någon. Han måste lova mig det. Nu var jag närmare stranden och såg Jake sitta ensam på en av klipporna. Han såg mig, tittade på mig och suckade sedan. Han såg verkligen dyster ut. Jag måste säga att jag har hittat dom och tänker åka dit.

Så det var slutet på kapitel 1, hoppas ni tyckte om den! Jag orkade inte läsa igenom så det kanske finns lite stav fel! Nästa kapitel är ännu bättre :).